Strandnära höstfiske

När naturen klär sig i höstfärger bjuder regnbågen soliga dagar på ett trivsamt torrflugefiske. Nu patrullerar den ofta bara några meter ut från stranden och kan nås med korta kast

Text & foto: Gunnar Johnson ©

  De första frostnätterna har redan glesat ur trädkronorna och längs fiskestigen ner mot vattnet bildar lönnlöven en tjock, blodröd matta.

  Men några timmar in på dagen bjuder höstsolen nästan sommarvärme och det ser ut att kunna bli en fin fiskedag även om det är sent på säsongen. De stora kläckningarna är naturligtvis över, men en och annan insekt finns ännu på vattnet och fisken har förhoppningsvis kvar tillräckligt mycket av sitt "matminne" från sommarens vakfester för att kunna luras att stiga till en torrfluga.

  Hösten är egentligen en fin fisketid. Sommarens hektiska dagar byts mot ett mer stillsamt möte med vattnet. Hösten kräver inte lika mycket. De rofyllda dagarna stämmer till lugn och eftertanke. Förväntningarna inför fisket är inte längre lika högt ställda. Man är lite mätt efter sommaren och det blir lättare att sitta ner och "bara vara". Vilken kontrast mot försommarens fiske med en hel vinters längtan i ryggsäcken inför det nya fiskeårets möte med alla insekter, fågelsång och markens blomster, som vid sidan av fisket kräver vår uppmärksamhet.

  Men på hösten måste man välja sina fiskedagar med större omsorg. Vädret skiftar mer, dagarna är kortare, det mörknar tidigare och med kvällsmörkret kommer kylan. Det gäller därför att utnyttja dagsljuset och värmen.

  Men fisken är fortfarande aktiv mitt på dagen. Öringen har visserligen börjat få sina lekbestyr att tänka på, men harren och regnbågen är fortfarande i ättagen och stiger gärna till en ytligt presenterad fluga, även om antalet vingade insekter inte längre är lika stort. Men under dagens varmaste timmar syns en och annan nattslända och vissa dagar kan fisken plocka bärfisar, köldstela getingar, diverse småinsekter eller spindlar som hamnat på vattnet.

  Den här tiden på säsongen kan det även pågå sena myggpuppekläckningar. Men vanligast är att man ställs inför en mix av olika insekter, där några arter kläckar sparsamt medan andra faller ner från den omgivande vegetationen eller helt enkelt blåser ut över vattnet.

  Det gäller därför att studera vad som ligger på vattnet. Omvänt är mängden insekter sent på hösten sällan särskilt stor och fisken går på en tämligen blandad diet. Endast undantagsvis spelar därför flugmönstret någon absolut avgörande roll - viktigare är då strategin i val av fiskeplats och presentation av det man väljer att knyta på tafsen.

  Gräshoppor

  Höstdagar med sol och värme kan harren vara på sitt allra bästa vakhumör, och i regnbågstjärnen patrullerar fisken gärna längs strandnära växtbälten för att plocka i sig säsongens sista godsaker från ytan. Jag minns särskilt en höstdag då några fiskar - den gången var det faktiskt öringar - frossade på gräshoppor som förolyckats på vattnet.

  Jag hade just kommit hem från en tre veckor lång flugfiskeresa i nordvästra USA, där fisket med gräshoppsimitationer klart dominerade den tiden på året.

  Vid hemkomsten slog det mig hur oändligt mycket gräshoppor det också fanns vid mina egna hemmavatten även om det var sent på året, och jag var mycket förvånad över att jag tidigare inte lagt märke till hur talrika de var. Samma höst fångade och fotograferade jag många olika arter och fiskade också för första gången framgångsrikt med egna gräshoppsimitationer längs ett gräsbevuxet parti av Emån.

Gräshoppor har ännu inte uppmärksammats i det nordiska flugfisket, trots att det vid vissa vatten finns ganska gott om dem.

  I USA spelar gräshoppan av tradition närmast samma viktiga roll för barndomens mete som daggmasken gör här hos oss. Det gör naturligtvis att intresset fokuseras pa grashoppor också inom flugfisket och det finns därför många olika populära gräshoppsmönster. Några av de mest kända är Dave Whitlock's Hopper och Henry's Fork Hopper.

Den senare kallas ibland också Jack Hemingway's Hopper. Men eftersom jag fiskat tillsammans med Jack, så vet jag att han också gärna binder en Goddard's Sedge på tafsen vid gräshoppsfisket, även om den ju ursprungligen är komponerad som en nattsländefluga. Men med sin trimmade hjorthårskropp flyter den bra. Här finns också en släktskap med de övriga gräshoppsimitationerna som alla är bundna med hjorthår som en viktig ingrediens. Personligen vet jag att en stor Streaking Caddis också fungerar alldeles utmärkt för detta fiske. Avsaknaden av gräshoppans långa bakben tycks inte ha någon betydelse.

  Småkryp

  Eftersom fiskar är växelvarma varelser minskar naturligtvis deras födointag när vattentemperaturen sjunker. Men under september och oktober är det strandnära ytvattnet under soliga dagar fortfarande tillräckligt varmt för att locka fisken att stiga till våra flugor

  Även om det så här sent på året inte finns lika mycket insekter som under sommaren, så trillar det ofta ner småkryp från överhängande grenar och strandnära buskage. Små, halvdränkta torrflugor i storlek 16-18, gärna bundna med inslag av CdC och fiskade på tunn tafs, har ofta lockat senhöstens strandpatrullerande regnbågar i mina hemmavatten. Det är ett delikat korthållsfiske, där jag sittande på huk bland strandkantens buskar tvingas rolla eller switcha ut flugan under grenarna - därav fisket med CdC-flugor, eftersom dessa inte dränks lika lätt som flugor bundna enbart med traditionella material. Skulle jag råka dränka en CdC-fluga i en roll, så räcker den korta luftfärden för att torka ur den tillräckligt för att den ska flyta igen.

  Det kan tyckas knepigt att fiska från en position under strandens grenar, och det ska erkännas att det ibland kan vara svårkastat.

  Men samtidigt har de här platserna fördelen av att fisken vant sig vid att det sällan eller aldrig är någon som fiskar här. Den går därför helt ostörd i lugn och ro och plockar i sig från det flytande smörgåsbordets sista läckerheter, och jag kan fiska på fisk som är helt orädd och därför uppträder helt naturligt.

Gräshoppsimitationer som jag fått av Dave Whittlock och Jack Hemingway. Jacks fluga är bunden helt av hjorthår, medan Daves har kropp av syntetull och är försedd med långa ben och trimmat hjorthårshuvud

  Samtidigt är trängseln vid våra regnbågsvatten inte särskilt stor på senhösten. Även av det skälet är fisken mindre störd nu än under högsommaren. Istället för att skrämmas ut till sjöns mitt av allt kastande under sommaren, så vågar sig fisken nu närmare stränderna, där den snart lär sig att den kan gå helt ostörd och patrullera i lugn och ro inom bekvämt kasthåll.

  Det är därför inte längre fråga om fiske med skjutklump och dubbeldrag. Istället kan man vänta ut regnbågen från någon lämplig plats på strandkanten och nå den med mycket korta kast.

  En viss hjälp kan man i det sammanhanget ha av ett något kortare spö än den standardlängd på 9 fot eller mer som är vanlig idag, eftersom ett kortare spö ger lite mer svängrum i trånga lägen.

  Har spöet dessutom en mjuk aktion, så är det lättare att rolla eller switcha ut linan utan att de korta kasten känns lika "sprättiga". Genom att gå upp en linklass eller två belastar man också spöet bättre när man har så förhållandevis kort lina utanför spötoppen, vilket gör att spöets aktion bättre kommer till sin rätt.

  Det här korthållsfisket innebär en tjusning i sig; man kastar på fisk man tydligt ser kryssa fram på några meters avstånd, man kan följa dess beteende i vattnet och man ser i förväg om fisken visar intresse för flugan redan innan den stiger och tar...

  Åtskilliga gånger har jag vid sena höstfisken tagit sådan lojt patrullerande regnbåge på spölängds avstånd. Att klara så korta kast kan vara en nog så avancerad konst som att kasta långt, men framför allt bjuder detta fiske på en alldeles speciell och annorlunda spänning genom att man får följa allt från absolut första parkett!

  Mindre fisk är mer vakvillig

  Visst kan det vara trevligt att kasta på stor fisk. Men vi som fiskade i tjärnar med inplanterad regnbåge på sextiotalet minns två saker; fisken var mindre på den tiden och därmed mer vakvillig i jämförelse med dagens storvuxna exemplar, som oftast går djupare och därmed inte är lika trevliga att fiska på.

  Den andra minnesbilden är att fisken gick mer strandnära, troligen beroende på att djupvadning och långkastande inte var lika vanligt som idag.

  Med andra ord skrämdes regnbågen inte ut från strandzonen. I båda fallen tycker jag att vi "bytt ner oss" genom kraven på stor sättfisk och prioriteringen av långkastande utrustning. Både kastlängder och regnbågens storlek för närmast tankarna till spinnfiske - att kasta långt och harva hem betet på ett djup, där man sällan ser hugget.

  Men vid senhöstens ostörda regnbågsvatten har vi fortfarande chans att uppleva ett trevligt, ytnära flugfiske där vi ser fisken...

  Så innan du hänger undan ditt spö för säsongen finns det all anledning att prova ett sent höstfiske en dag med brittsommarsol, som väcker livsandarna i årets sista insekter och lockar fisken till strandnära patrullturer innan den första isen definitivt sätter stopp för årets fiske.

Text & foto: Gunnar Johnson © 2000

Länkar till andra artiklar med relaterat innehåll:

Fiske med gräshoppa
Gräshoppor