Fiskeäventyr bland grizzlybjörnar
Av Rolf Smedman 1976

I slutet av juli 1976 reste en grupp på 14 svenska sportfiskare till Alaska. Det var tidskriften Jaktmarker och Fiskevatten som arrangerat den första sportfiskeresan dit. Rolf Smedman var med och berättar här i ord och bild om gruppens upplevelser med laxar, regnbågar, storrödingar och grizzlybjörnar.

"Lägerbjörnen", Gibraltar Lake Iliamna aug. 1976

  Efter åtta timmars flygning över Nordatlanten och Polarhavet med SAS DC 10, siktade vi Alaskas kust från en mils höjd. Den väldiga Yukonfloden ringlade i milsvida bukter under oss och innan vi landade i Anchorage hade vi fått se Mount Mc Kinley, Amerikas högsta berg med evig snö och mäktiga jöklar.

  Omställningen i tid gör att man blir väldigt trött efter resan och det var ett ganska lamt sällskap som törnade in på Roosewelt Hotel i Anchorage redan tidigt på kvällen. Reseledaren, Åke Stenå, hade varit ute och rekognoscerat våra fiskeplatser en vecka i förväg och redan morgonen därpå äntrade vi inrikesflyget och styrde kosan mot Iliamna. Det är Alaskas största insjö, 10 mil lång och med en mängd älvar som rinner till. Det var tyvärr så molnigt att vi inte kunde se det mäktiga Alaska Range med sina väldiga fjällmassiv från planet.

  På flygplatsen i Iliamna mötte Tim, vår flygare, som skulle ansvara för att vi kom ut till våra fiskeplatser med all utrustning. I Alaska är flyget det enda möjliga om man vill ta sig ut i vildmarken, vägarna är få, men den privata flyghamnen i Anchorage såg ut som cykelparkeringen på en större svensk skolgård förr i tiden.

  Tafsen rök

  Första dagen kunde vi inte komma ut som vi tänkt, det blåste för hårt över Iliamna och vi slog upp våra tält på en höjd ovanför utloppet av Newhalen River, en stor och forsande älv som kommer från ytterligare en stor sjö. Lake Clark. Red salmon (indianlaxen) var i stigande och massor av fisk, från helt silverblanka till lekfärgade röda, hoppade i det långa stryket ut mot sjön. Trots att de flesta av oss hade fisk på, var det inte många som landades det dygn vi fiskade där. Fiskarna var inte stora, upp till fyra kilo, men när de högg flugan bar det iväg på stjärten rätt över forsen och fast vi hade så kraftig tafsspets som 0,45 rök den som spindelväv.

Red Salmon from Lower Talarik lake

  Dagen efter hade blåsten mojnat, det var solsken och sommarvärme. Som första mål valde vi Mulchatna River, en stor älv med många förgreningar som rinner direkt ner i Bristol Bay, utan förbindelse med Iliamna. Vi landade på en kal udde där en mindre älv rann ner och fick en fin lägerplats.

  Meningen var att vi skulle dela upp oss i grupper om fyra man, och fiska några dagar, varefter vi skulle skifta. Men efter ett par dygn fann vi att vi hade det så trevligt tillsammans att vi beslöt oss för att tälta ihop hela tiden. Fisk fanns i överflöd och vi behövde aldrig trängas.

  Sedermera visade det sig att just den lösningen var lyckosam med tanke på vad som skulle hända under senare delen av resan.

  Bara att välja

  I Mulchatna stannade vi en vecka och upplevde fantastiska fiskedagar längs älven. Det är ett storskogsområde på gränsen till den väldiga tundran. Spår av björn såg vi överallt i närheten av lägret, och det var inte direkt rådligt att göra några längre utflykter längs älven. På många ställen stod skogen ogenomtränglig, men för fiskets skull behövde vi inte gå långt. Bara utanför tältplatsen och vid ihoprinningen av de båda älvgrenarna tog vi under en och samma dag laxfiskar av många arter. Kungslax, indianlax, silverlax, hundlax, regnbåge, harr, strupsnittöring och Dolly Varden, en havsvandrande, silverblank rödingart.

  Det var tyvärr lite för sent för torrflugefiske, harren tog men de övriga arterna fick vi säkrast på streamer, ett inhemskt mönster i vitt och orange som heter Sky Komish Sunrise. Överallt lekte hundlaxen i stora stim, och övriga arter passade på att äta sig proppmätta av rom. En del hade redan lekt färdigt och låg döda i strandkanterna, många kom nystigna upp och började genast leka. Ingen av stillahavslaxarna klarar sig levande från leken, de dör alla efteråt och blir mat åt djur och fåglar.

  Men trots lekbestyren tog de gärna en fluga eller spinnare som kom för nära. I slutet av veckan kom de första nystigna silverlaxarna, men hur vi än försökte tog de bara på drag. Den största kungslaxen, en bjässe på 13 kilo, fick Gunnar Westrin från Råneå på spinn och tillsammans med Rolf Eriksson hade han att göra i en hel timme med att få den på land.

  Det vackra sommarvädret fortsatte hela veckan, strålande sol och 35 graders värme på dagarna, men när solen gick ner blev man snart påmind om att det var arktiska trakter vi gästade.

  Invasion av lax och grizzlybjörn

  Nästa plats vi valde var Gibraltar Lake, en sjö omramad av mjuka fjäll och med stora snår av vide. Där skulle finnas stor regnbåge i Dream Creek. Vi hade blivit rekommenderade dit av Dave Klockermann, som har en flygfirma i Anchorage. Några dagar tidigare hade han varit däruppe och vandrat längs creeken och sett stora regnbågar.

  Men när jag och tre till som första grupp flög dit för att rekognoscera hade det inträffat en väsentlig scenförändring. Red salmon (indianlaxen) hade kommit, det var alldeles rött av lax i utloppet och långt upp i den grunda creeken.. Med laxen kommer björnarna och när vi flög in på landningsvarv såg vi fyra grizzlybjörnar alldeles i närheten av den tänkta tältplatsen. Dave hade inte sett en enda björn när han var där.

  Vi landade och gick in till stranden, lastade ur packningen och sände iväg Tim efter resten av gruppen. Medan vi reste tälten såg vi flera björnar som gick och åt bär på kullarna runtom. Att fiska uppe i creeken var det inte längre tal om, den var kantad med täta videsnår och livsfarlig att beträda.

  När hela gruppen hade kommit, och vi slagit tältläger nära intill varandra, dröjde det inte länge innan vi fick påhälsning av björn. Innan dagen gått hade vi säkert sett femton olika djur i lägrets grannskap, bl.a. en björnhona med fyra ungar, som fiskade i utloppet av creeken. Det enda vapen som fanns till försvar var Åkes revolver och det var med blandade känslor vi kröp in i tälten när mörkret kom vid halv tiotiden på kvällen. Flera björnar travade förbi på stranden under natten, inte mer än tio meter från tälten och sömnen blev ganska störd när man hörde plasken då de försökte fånga lax.

Fiskar från Mulchatna River fångade under samma dag
Cutthroat Trout
Rainbow Trout
Arctic Grayling
Cohoe Salmon
King Salmon
Chum Salmon
Dolly Varden
 

  Farligt fiske

  En av nallarna döpte vi till lägerbjörnen och han tappade alldeles respekten för oss. När som helst kunde han dyka upp alldeles inpå tälten och en dag fick Åke skjuta flera skott för att skrämma honom ifrån oss. I motsats till de gamla björnarna var han en klumpig fiskare och missade alltid lax när han dök ner i ett stim och slog med ramarna runtomkring sig. Efteråt hoppade han upp på stranden och ruskade av sig vattnet, såg riktigt slokörad ut efter misslyckandet. Vi sparade några indian laxar och lade upp dem på en sandbank i creeken och det dröjde inte länge förrän han var där och satte i sig allihop. När han var mätt drog han sig in i videsnåren och somnade ett par timmar, medan den uppvaktande trutflocken åt upp resterna efter måltiden. Om det inte fanns fisk där när han blev hungrig igen, hoppade han över creeken och kom till lägret för att söka mat. En natt hade han varit och stulit en gravad fisk med plastpåse och allt intill ett av tälten.

  Naturligtvis blev vårt fiske stört och vi kunde bara fiska i utloppet av creeken där det var öppet så det fanns sikt. Men vi fick så mycket lax vi orkade dra och flera vackra regnbågar, den största på 3,4 kg och flera som nådde 2,5. Men efter fyra dagar beslöt vi oss för att lämna Gibraltar Lake. Meningen var att stanna en vecka men det blev lite för äventyrligt med så många björnar omkring oss. Faran var att vi tappade respekten för dem när det inte hände något direkt farligt, och det är nog det farligaste som kan hända. Det behövs bara att en björn blir skrämd eller irriterad så kan den anfalla. Och då går det fort, det hjälper inte att springa. Man kommer heller inte långt med bara en revolver, som visserligen var av grov kaliber men helt otillräcklig för att stoppa en grizzly.

  De flesta av oss hade som högsta önskan att få se en enda björn under alaskavistelsen, det här blev nästan för mycket, och vi gratulerade oss till att inte ha skilt på oss i mindre grupper.

Mulchatna River 4 aug. 1976

  Storröding på streamer

  Nästa mål blev Lower Talarik Creek på tundralandet vid Iliamna. Vi lägrade vid en sjö i ett alldeles öppet landskap med mjuka kullar och höga blånande fjäll långt borta i fonden. Efter björnäventyren var det skönt att få lite sikt omkring sig i ett mera riskfritt område. Runt sjön fanns det inga björnar, men bara ett par kilometer ner efter creeken såg vi redan första kvällen silhuetterna av tre björnar som vandrade över en kulle i solnedgången. När Kaj Kull, Rolf Eriksson och jag nästa morgon gick över tundran ner mot creeken för att fiska såg vi på långt håll över en kulle en svärm av trutar. Säkert tecken på att björn fanns i närheten och vi smög oss fram över kullen för att spana. Där gick en stor björnhona med tre tvåårsungar och fiskade mindre än hundra meter från oss. Vinden låg bra till och i en hel timme satt vi och tittade på när björnungarna åt bär i en grässlänt. Efteråt lekte de och rasade med varandra, slog kullerbyttor och gnabbades, hela tiden noga påpassade av honan. Efter ett tag hörde vi ett vrål längre ner i dalen och fick syn på ytterligare en hona med två ungar, som fiskade sig upp längs creeken. Vi satt där ett tag och njöt av synen innan vi försiktigt smög oss iväg därifrån.

  Vart vi än tittade hoppade och lekte laxar, det lyste rött av fisk i vattnet. Det fanns helt enkelt inte plats för någon annan fisk. I sjön var det likadant och vi blev snart trötta på att dra indianlax. Till slut hittade vi ett ställe där det stod ett stim av arctic char, storröding, som gärna tog en streamer. Vi fick många mellan tre och fyra kilo. En del väldigt stridbara som rusade ut med hela linan, en del som bara gick och spände en stund innan man kunde dra dem upp på land.

  I en liten grund bäck, vadbar nästan överallt med kortstövlar, gick det harr i mängder. Man kunde stå vid en liten hölja och se minst ett femtiotal åt gången. De tog gärna på en liten nymf, sak samma vilket mönster. De vägde upp till sju hekto och slogs vilt när de var krokade.

Grey Jay, Lavskrikan, tog hand om våra matrester och fiskrens, Mulchatna River, Aug -76

  För mycket av det goda

  Tundralandet var lättgånget som ett salsgolv och vi gjorde milslånga promenader. Överallt låg vitnade fällhorn av caribou och det var ett rikt fågelliv: Vadare, snäppor och gott om ripa och änder. Varje kväll kom stora flockar av gäss och övernattade i sjön och ibland seglade en vithövdad örn över oss på breda vingar. En kväll höll vargarna serenad när månen steg över bergen.

  Efter en vecka vid Lower Talarik var vår fiskeresa snart till ända, vi var minst sagt mätta på fiske och trots fina erbjudanden om laxfiske när vi kom tillbaka till Anchorage var det ingen som hade någon större ork för det. Vi tillbringade de sista två dagarna i staden och köpte med oss minnen hem till Sverige. Sista kvällen bjöd Åke på en formidabel supé på en trevlig restaurang och morgonen därpå lämnade vi Alaska, redan med saknad i hjärtat och längtan tillbaka.

  Det blir säkert flera resor dit igen, det hela är ett enda stort äventyr. Men att bara resa för fiskets skull vill jag inte rekommendera. Själva fiskandet blir man ganska snart trött på genom allt överflödet, även om det finns många arter att välja mellan. Man måste nog ha ett levande naturintresse för att få riktig behållning av resan, fotografera, titta på blommor, fåglar och djur.

Av Rolf Smedman 1976 ©

Red's not: Rolf Smedman avled år 2000, läs mer om Rolf