Så hittar du fisken i strömmande vatten

Många av dagens flugfiskare har fått sin första skolning vid stilla vatten och finner att erfarenheterna därifrån inte alltid gäller vid strömfisket

Text & illustrationer av Rolf Smedman © 2000

  Att få fiska i en å eller älv är för de flesta flugfiskare det som lockar mest. Det strömmande vattnet har en särskild magi, som ger upplevelser utöver det vanliga. Det gäller inte bara hanterandet av spöet eller val av flugor. Strömmen visar hela tiden nya ansikten; ibland forsande stritt mellan mossiga stenar, eller samlar ihop sig till en blank nacke eller ett sel, där vattnet får många olika karaktärer. Vattenståndet ändrar sig beroende på väder och vind. Strömfisket är en ständig utmaning ...

  Många nya flugfiskare har fått sin skola vid stilla vatten med inplanterad fisk, oftast regnbåge, och de har fått lära sig den teknik som det fisket kräver. Mötet med strömmen blir därför en alldeles ny upplevelse, där gäller andra lagar än vid stilla vatten fisket. En erfaren strömfiskare har lärt sig att läsa vattnet, går kanske förbi avsnitt som inte ger något, koncentrerar sig på en sträcka där möjligheterna är större. Han ser var fisken väljer sina ståndplatser för att lättast skaffa föda

  Oavsett hur fort man lär sig att läsa vattnet, finns det många saker att tänka på när man kommer till den ström man vill fiska i. Den stress man har med sig från vardagslivet måste man lära sig att arbeta bort. Att skynda långsamt är en av reglerna. Det kan vara en garanti för ett lyckat fiske.

  En annan regel är att låta fisken få se flugan, innan den upptäcker dej. En hastigt uppdykande skugga över vattnet skrämmer en fisk på flykt. Håll en låg profil, hoppa inte på höga stenar och undvik alltför färggranna kläder. Alltför många gånger har jag sett fiskare, som istället för att fiska av den strandnära delen av vattnet, börjar med att vada för att försöka nå den andra sidan, som tydligen alltid anses vara bättre.

  Om vattnet är ostört står fisken emellertid ofta nära stranden, särskilt när skymningen och natten kommer. Först när man fiskat av de närmaste partierna kan det därför vara lämpligt att börja vada. I mindre strömmar kan vadning vara direkt oförsvarbart, fisken har skarpare sinnen än vi förstår och skräms undan eller söker sig till djupare vatten.

  För några år sedan skulle jag fiska i en av Nordens förnämsta strömmar, norska Rostaelv. När jag kom dit fick jag en smärre chock. Ett helt gäng flugfiskare vadade nästan upp till axlarna och skrämde all fisk framför sig. På dagarna var fisket helt omöjligt, inte förrän skymningen kom sökte sig fisken upp mot de grundare strömmarna. I de strömmarna räckte det oftast med korta stövlar för att kunna fiska på både öring, röding och harr.

  Numera händer det ju sällan att man kommer till en ström, där det inte redan är fiskare före. Men även då går det att samsas om man håller sig till reglerna. Ibland får man uppleva att de som kom först ockuperar en bra sträcka och vägrar lämna plats för andra. Det har inte med fiskeetik att göra. I de norska laxälvarna är det kutym att man fiskar av en stryka och rör sig nedåt, så att man lämnar plats för medfiskare. När sträckan är avfiskad, går man upp och ställer sig sist. På så sätt får alla möjlighet att fiska av effektivt.

  Alla strömvatten har sin egen rytm, fisken tar inte vid alla tider på dygnet. Sommartid kan fisket variera med flera tagtider. När fisken vakar har man ju inga problem med att välja fiskeplats, men däremellan kan man störa fisken genom att kasta ideligen och piska vattnet med fluglinan.

  Ofta är den fisketid man har till förfogande snålt tilltagen, en fiskedag vill man ju utnyttja så mycket det går. Jag har fiskat så länge att jag lärt mej att skynda långsamt, sitta ner vid en kaffeeld och vänta på att fisken ska visa sig.

  Vid allt fler tillfällen har jag mött fiskare som hetsar fram vid vattnet. Om de inte får något den första timmen packar de ihop, sätter sig i bilen och söker upp en annan ström, där de tror att fisken kommer att ta. Det här har kanske att göra med vår allt mer hektiska tid. Man vill ha full valuta för de pengar fiskekortet kostar. Men om man verkligen ger sig tid, så kan man också få uppleva hur mycket fisk det verkligen finns i det ratade vattnet.

  En van flugfiskare lär sig snart var de säkraste ståndplatserna finns. Han kan vittja sådana platser dag efter dag och få fisk. Normalt har både harr och öring sina bestämda ståndplatser i strömmen, kanske bakom en skyddande sten eller rotvälta, där strömmen inte är för stark och energikrävande. Den bästa platsen tillhör den starkaste fisken. Fångas den, dröjer det inte länge förrän det står en ny där. Det råder en ständig kamp om matplatserna, en stor fisk jagar bort en mindre för att komma över ett bra ställe.

  Har man möjligheten att få fiska ofta i en ström, lär man sig snart den rytm den har. Det är många saker som påverkar den, en häftig regnskur kan kyla ner vattnet några tiondels grader, kanske höja vattenståndet lite. Det känner fisken direkt. Medan vid andra tillfällen regnet kommer ljumt och stilla, det sätter fart på fisket och gör att det kan löna sig att fiska lite mer intensivt, även om man inte ser någon fisk vaka.

  En regnskur behöver alltså inte alltid sätta stopp för fisket, flygande insekter slås ner på ytan och fisken ser ett bra tillfälle att skaffa sig ett skrovmål. En nymf fiskad i ytan kan också ge bra fiske då.

  Allt oftare får man läsa om flugfiske efter gädda och abborre. Det måste inte alltid vara fisk med fettfena och prickar på. Strömgäddorna ger ett spännande fiske, väl i klass med annat flugfiske i en å. Jag har fått otaliga starka strömgäddor på streamer och på flytande sorkar, bundna som bulliga muddiers.

  En varm sommarkväll, när ett abborrstim jagar elritsa i ytan, kan man få ett otroligt spännande flugfiske. Likaså när ett koppel stora idar eller sikar jagar i ytan, det kan ge ett torrflugefiske långt utöver det vanliga.

  Teckningarna av strömmen i denna artikel visar en vanlig skogså med ett avsnitt som är lätt att läsa. En jokk eller å uppe i fjällen fungerar på samma sätt men är känsligare för väder och vind, eftersom den är mer oskyddad och utsatt för vädrets växlingar.

  Men kommer man dit på rätt tid kan fisket vara intensivt, fisken har där kortare tid för att äta upp sig inför leken och den kommande vintern.

  Skogsån är mer skyddad och inte så väderkänslig. Det som kan ställa till problem är snabbt ökande vattenstånd, då brukar både harr och öring gå över till bottenföda och är inte så lätta att få. Sjunkande vatten brukar inte innebära några problem. Det ser man säkrast när fisken acklimatiserar sig efter vårfloden.

  Flugfiske i större älvar följer samma lagar som i skogsån, men proportionerna blir ju större. Forsnackar, utlopp och sel fungerar likadant, fisken samlas där maten kommer flytande och är lätt att komma åt.

  Bakvattnet i en liten å håller sällan fisk, men i älven kan det vara en samlingsplats för mycket fisk.

  Den hårdare, krabbare strömmen håller sällan annat än småfisk, men är det meterdjupt och däröver, lugnar farten på vattnet ner sig några decimeter under ytan. Det kan då vara platsen för stor fisk, som här har ett bra skydd under de oroliga vågorna.

  Strömmen är alltid föränderlig, lockande och ger varje fiskedag nya upplevelser som berikar erfarenheterna. Men man blir aldrig fullärd, vilket ju är det som ger strömfisket sin stora charm ...

  Några typiska platser i ett strömmande vatten:

1. Forsnacken, där vattnet får fart efter en lugnstryka eller ett sel, är platsen där all strömfisk samlas. I skymning eller mörker kan öringen stå i det allra hårdaste suget. På dagen står den oftast i skydd i höljan under forsen. Harren står helst några meter framför hårdströmmen.

2. I den grundaste krabbströmmen står det mest småfisk. Men är det djupare, så lugnar sig farten på vattnet bara några decimeter under de oroliga vågorna. Där kan fisken stå som under ett tak och bevaka det som fly ter förbi.

3. Där strömmen flyter ut i ett sel samlas mycket fisk, eftersom maten kommer dit i lagom fart. Öring och harr samsas ofta om platserna, men detta är också platsen för sik och id. Finns det gädda, lönar det sig att fiska med en stor, färggrann streamer.

4. Gräskanten i ett sel är näringsrik. Där kläcks många olika insekter, och fisken - särskilt öringen - kan cirkla omkring som på ett stilla vatten. Ser man ingen verksamhet kan det ändå löna sig att fiska nymfer på olika djup.

  Det är inte alltid harren vakar. Den kan ibland stå nere vid bottenstenarna och ta av snäckor, nymfer och husmaskar, men håller ändå ett vakande öga på vad som kommer vid ytan och stiger då gärna till en torrfluga.

5. Där strömmen får lite fart nedom selet är en bra plats för alla sorters strömfisk, men även gädda och abborre har ett bra skafferi här.

6. I en tvär sväng efter selet samlas ofta småfisk. Den svängen betas därför nogsamt av öring och andra rovfiskar. Även i en lugnsträcka ökar här farten på vattnet och samlar mycket mat.

7. Bakvattnet i mindre åar håller sällan stor fisk, men i en större älv kan den platsen vara lika givande som en strömsträcka. I kanterna, där strömmarna möts, vill ofta harren samlas. Den är ju ingen direkt strömfisk, men där maten finns kan den stå tätt.

8. Under ett trädöverhäng längs en djupkant kan den allra största fisken stå. Även om strömmen inte är så stark där, ger träden skugga och skydd. Olika insekter kan droppa ner från grenarna, och nere på ytan är de påpassade och lockar mindre fisk, som i sin tur blir byte för de större.

  Även en ganska liten sten kan i en strid ström ge fisken en skyddad ståndplats. Framför stenen bildas en "vattenkudde", bakom stenen är det helt lä.

  En sjunkstock eller rotvälta samlar mängder av sländlarver och småkryp och blir till ett aldrig sinande skafferi. Dessutom utgör grenarna ett visst skydd för fisken.

Text & illustrationer av Rolf Smedman © 2000

Red's not: Rolf Smedman avled år 2000, läs mer om Rolf