Harrens förlovade land: Tjuonajokk
Av Claes Hederstierna

Följ med hit där Kaitumälven rinner ut i nedre Kaitumsjön. Hit till ett av landets bästa harrvatten. Någon mil uppströms - i klassiska Tjirtjam-forsen har du chansen att fånga ditt livs harr

  Jag var tvungen att nypa mig i armen för att vara säker på att jag inte drömde. Här stod jag i den berömda Tjirtjam-forsen - på samma plats där Nils Färnström en gång stod - med en stor harr på kroken.

  Spöt stod böjt som vore det en vindpinad fjällbjörk. Solen lyste och runt ikring mig kläcktes dagsländor hela tiden. Aldrig kan ett flugfiske bli förnämligare, tänkte jag.

  Efter en kvarts intensiv kamp hade jag mitt livs harr i håven. Den hade slagit på allra längst ned i forsen. Just som linan sträckts ut och flugan vände, steg harren från sin djuphåla och sög i sig min lilla våtfluga Black Zulu.

  Ute i hårdströmmen fick den hjälp av sin stora ryggfena att spänna emot. Den var uppe i luften flera gånger då dess fena lyste i lila, rött och gråblått i motljuset. Först när jag lyckats få in den i ett litet bakvatten kunde jag lyfta in den i håven. Den vägde en bit över kilot.

  Efter att ha fotograferats och beundrats av vännerna satte jag försiktigt tillbaka harren i sitt rätta element, och strax simmade den åter ut i strömmen.

  Vem har inte läst Nils Färnströms böcker, där han berättar om sina otroliga harrfisken i Kaitumjaure och dess strömmar. Han besökte flera gånger Andreas Labba vid Tjuonajokk, den plats som ligger där nedre Kaitumsjön övergår i Kaitumälven. Med båt for han sedan upp till Tjirtjam-forsarna, där han upplevde sitt mest fantastiska harrfiske med flera harrar på mellan l, 5 och två kilo.

  Makalöst landskap

  Jag minns hur jag som tonåring läste kapitlet "Rekordharrar i Kaitum" i boken "Öring" om och om igen, och drömde att jag själv någon gång skulle få komma dit. Nu stod jag alltså här. Och det var precis som Nils Färnström beskrev det. Och som hans fotografier visade.

  Detta är ett makalöst landskap i den högalpina fjällkedjan. Fjällryggarna reser sig snabbt upp mot två tusen meters höjd med eviga snöfläckar och glaciärer, med namn som Kårsatjåkka, Suorregaise, och Tjikkubakti. Där emellan glimmar Kaitumsjöarna med mellanliggande forsar.

  Den manshöga fjällbjörken är nästan ogenomtränglig om du inte följer de av renar och människor upptrampade stigarna. Plötsligt kan du få höra fjällets näktergal - blåhaken - från en gran, där den sitter i sin blå och rostbruna haklapp. En dag fick vi faktiskt se en havsörn och en kungsörn samtidigt, som seglade i termiken ovanför campen.

  Den fiskecamp som Ingemar Kristell tog över för några år sedan håller snabbt på att bli Lapplands förnämsta fiskeeldorado. Ingemar arbetar med en entusiasm och inte minst servicekänsla som är otrolig. "Det ordnar sig" är hans alltid lika trevliga svar; och det gör det också. Trots att vi ändock befinner oss miltals från "civilisationen" finns här allt man kan önska sig av komfort och service.

  Fjällvråk

  Till skillnad från det gamla Junkerplan som Nils Färnström flög med kommer du idag lätt hit via Kiruna med Jannairs svarta helikopter. Det är som att glida fram på ryggen av en fjällvråk när du far över sjöar, forsar och fjällåsar. Försiktigt sätts du ned framför huvudbyggnaden och inkvarteras i en liten stuga.

  Dessa stugor är för fyra personer, med sängar, bord och stolar och med en köksavdelning. För den som inte vill laga sin mat går det alldeles utmärkt att äta i huvudbyggnaden. Varför inte njuta av gravad röding eller renfile efter en hel dags fiske. När man åker söderut tas det för givet med en god middag på kvällen.

  Här finns något ännu bättre. Först en skön bastu, med milslång utsikt in mot Kårsatjåkkas fjälltoppar. Sen ett snabbt hopp ned i det klara kalla vattnet. Därefter känner man sig lätt och fin som en fågel. Att nu få gå upp och sätta sig till middagen vid sprakandet från den stora öppna eldstaden hör till livets höjdpunkter.

  Någon gammal fjällräv tycker kanske att fjället kan bara njutas i tält och under liknande strapatser. Nej, fisket får ytterligare en dimension med denna fjäll upplevelse.

På fiskecampen bor du i stugor utrustade för självhushåll, men du kan också beställa utsökt restaurangmat

  Världens starkaste harr

  Med hjälp av campens oförtröttlige guide Mikke, tar vi oss redan första dagens eftermiddag till Taivek-forsen. Hit är det inte långt att gå, om man inte hyrt en båt. Det är bara ett par kilometer, och en upptrampad stig leder ända fram. Trots att det är sent på dagen står solen fortfarande högt, långt här uppe i Lappland.

  Vi ser några harrar som vakar alldeles i kanten mot forsens djupfåra. De är inte så stora, men med en kraft som jag aldrig tidigare känt. En av våra mest kända flugfiskeförfattare har sagt att här finns världens starkaste harr.

  Efter ett par timmar är vi nöjda. Vi har fått lugna ned våra fiskenerver, fått känna på stridbar fisk och njuta av fjällandskapets storhet och skönhet.

  När vi vaknar nästa morgon är det alldeles klarblått. "Idag blir det heldagsfiske i Kukkakforsarna", föreslår Mikke. Självklart följer vi hans råd. Och det visar sig också vara det rätta.

  Det tar inte lång stund innan vi alla fått känna på harrar med vikter mellan sju och åtta hekto. Före lunch har dagens första kiloharr fångats. Den återutsätts mycket varsamt.

  Inte nogräknad

  Vid eldplatsen dit vi samlas för lunch kan vi konstatera att fisken inte är så selektiv - eller nogräknad. Den har tagit på klassiska våtflugor som Black Zulu, Red Tag och harrflugan framför andra, Bloody Butcher. Men lika mycket på små mjukhacklade flugor, nymfer, nattsländelarvs- och puppimitationer.

  Det är viktigare att försöka läsa vattnet och främst fiska där du tror att fisken står. Försök där forsen ändrar vinkel, eller bakom en större sten. Men framför allt, fiska lite överallt. Då får du också fisk, ty här finns otroliga mängder.

  Bara att fiska i Kukkak-forsarna, som förresten är den nedersta forsen i campens område, kan ge full sysselsättning i flera dagar. Här finns så många olika strykor, bakvatten, forsar och djuphålor att det inte blir enahanda i första taget.

  Men naturligtvis hägrar det att få fiska uppe i Tjirtjam-forsarna. Det är ett måste att förlägga en dag hit. Här fick vi uppleva, som jag inledningsvis berättade, ett harrfiske när det är som allra bäst. Under den dag vi var här fick vi åtta harrar över, eller kring kilot. Den största vägde 1,5 kilo. Vi fick också uppleva en sådan massiv sländkläckning att det låg som en matta av nymfskal och döda sländor på vattnet.

  Trevlig fisk

  Även om det är mest harr som vi fick finns här också röding och öring. Men vi fiskade i slutet av augusti och perioden för öring och röding infaller egentligen en månad tidigare.

  För de sörlänningar som har tillgång till öring- eller regnbågsfiske är det dessutom roligast att fiska efter just harr. Det är en synnerligen trevlig fisk. Inte för inte kallar engelsmännen den för "the lady of the Stream". Harren är som regel inte heller så svårtrugad, den äter vad som serveras. Slutligen är den huggvillig under i stort sett hela dagen, och inte som rödingen bara några timmar per dygn.

  När man far till fjälls har man alltid en tendens att ta med sig alltför mycket fiskegrejor. Här är det alldeles utmärkt och tillräckligt med ett normalt spö, om cirka nio fot för lina nummer sex. En flytande lina, och en sjunkande för att komma ned vid högt vatten.

  Själv har jag en flugask i form av en gammal tobaksdosa i mässing. I den har jag ett tjugotal våtflugor. Några enkla med mjukt hackel som March Brown och Partridge and Orange. Här finns också några bruna, olive- och gulfärgade nattsländepuppor och larver. Ett antal nattsländor som Ekorrflugan och Rackelhanen är självklara; plus Royal Coachman, ty den syns så lätt. Sist men inte minst har jag alltid med mig några Mickey Finn och Montana- nymfer, bundna på streamerkrok nummer åtta. Går inget annat blir det matfisk på dem när jag behöver komma djupt.

Med båt kan du ta dig till många av de fina forsarna i vattensystemet här uppe. Harren är överlag grov, här har du chansen att fånga ditt livs harr.

  "När solen löser upp sitt gyllene hår stiger harren i purpurvågor", skaldade en välkänd fiskeförfattare, och skönare kan fisket efter harr i Tjuonajokk knappast beskrivas.

Text av Claes Hederstiema © 1992
Foto: Leif Milling och Claes Hederstierna © 1992