Med flugspö i Alaska
- Den arktiska harren -
Av Rolf Smedman 1975

Rolf Smedman och hans fiskebroder Bo Högberg deltog i mitten av september 1974 i tidskriften Jaktmarker och Fiskevattens resa till Alaska. Det var med tanke på den sena årstiden först och främst en jakt resa, men det fanns ändå rika möjligheter till fiske, främst på lax men även på regnbåge och harr. Rolf Smedman berättar här i ord och bild om flugfiske i fantastiska vatten med en tillgång på fisk, som vi här hemma bara vågar drömma om.

  Efter en sagolik flygresa över Nordatlanten via Grönland och polarhavet, flög vi på förmiddagen in över Alaskas dimmiga kust, passerade Mount McKinley i strålande sol, innan vi landade i Anchorage. Där fick vi tillfälle att göra staden ett dygn, innan vi flögs vidare till Kenai och vår huvudbas där, Ted Thompsons fiskecamp vid Kenai River...

  Alla de andra i den 24 man starka gruppen var jägare, det var bara Bosse och jag som helt skulle ägna oss åt fiske. Vi hade i möjligaste mån försökt hitta kartor för att få några tips om vart vi skulle fiska, men informationerna är ganska dåliga och vi gav oss iväg från Sverige mera på vinst och förlust, med bara flugspön i bagaget.

  Kenai River är den största älven på Kenai Peninsula. Alla arterna av stillahavslax vandrar upp där med början i maj, då den stora King Salmon kommer. Sedan fortsätter säsongen hela sommaren till september-oktober då Coho, silverlaxen, går upp för lek i enorma massor.

  Puckellaxen hade lekt färdigt när vi kom till Kenai. Den drev i massor med den starka strömmen, död eller döende, trutar, korpar och örnar höll storkalas på fiskarna. Man tycker det är ett enormt naturens slöseri med all denna fisk som dör efter leken, men uträkningen är nog visare än så. Massor av djur får mat i överflöd och möjlighet att överleva den hårda, arktiska vintern. I Alaska är det förbjudet att skjuta korpar och trutar och naturligtvis också örnarna, som tillhör de effektiva städpatrullerna. Det dröjer inte många dagar förrän stränderna är rensade på fisk.

  Kenai River är en glaciärälv med grått vatten och nu, när vi var där, gråare än vanligt och minst en meter för hög efter ihållande höstregn. Flugfiske var inte tänkbart, men vi försökte en dag ändå, naturligtvis utan ett enda hugg. Vi såg många fem-sexkilos laxar landas, men då fiskade man med laxrom på kroken och ett tungt sänke på linan. Det tas också mycket lax på spinn med skeddrag.

  Harren i Bench Lake

  Från huvudcampen hade vi möjlighet att få flyga ut till olika vatten med sjöplan. Nästan allt vad fiske och jakt heter i Alaska sker med hjälp av flygplan, då man ju måste färdas i oändliga, väglösa ödemarker.

  Vår flygare, Wayne Racine, var dessutom flugfiskare själv och kunde ge oss värdefulla tips om fiskeplatser. Vår önskan stod först och främst till strömmande vatten, men Wayne föreslog oss att först pröva ett sjöfiske, eftersom det var så sent på säsongen och den mesta strömlevande fisken hade sökt sig upp i sjöarna.

  Han flög oss genom svindlande vackra dalgångar där de första frostnätterna hade tänt lövskogen i brinnande färger. Uppe på bergsidorna klängde vilda bergsfår som snöbollar under glaciärbranterna och Wayne vände planet när Bosse trodde sig se en björn på en gul, sluttrande myr. När vi flög över var björnen inte att se, men myren var omgiven av manshöga videsnår som vad som helst kunde gömma sig i.

  Efter 40 minuters flygfärd landade vi på Bench Lake, en liten sjö med klart gröngnistrande vatten, där det enligt Wayne skulle finnas gott om harr. Vi fick bo i en liten stuga tillhörig National Forest. I den fanns all nödvändig utrustning för att vi skulle kunna leva bekvämt några dagar. Dessutom fanns det en båt som vi fick disponera.

  Fast det var sent lidet på eftermiddagen kunde vi förstås inte låta bli att sätta ihop flugspöna och ge oss ut på ett litet testfiske. Inne vid stranden vakade småfisken och tog gärna en liten torrfluga. Men vi hade inte kommit till Alaska för att fånga småfisk. Hela sjön låg spegelblank, men vi kunde inte se vak från några större fiskar.

  Runtom sjön höjde sig mörka fjäll som högst uppe på topparna var vitpudrade av nysnö. Rakt i norr hade vi en glaciär som var insvept i drivande moln och dimmor. När den snåla solen gömde sig bakom ett massiv, kylnade vädret fort och vi rodde tillbaka till stugan utan att ha fått kontakt med någon av sjöns stora harrar.

  Tidigt nästa morgon var vi ute innan dimmorna lättat från sjön. Småfisken vakade intensivt och en stor moose (den nordamerikanska älgen) vandrade sakta förbi oss på stranden, innan den uppslukades av videskogen norr om sjön.

  En bäverhydda vid stranden, som vi föregående kväll trott var övergiven, visade sig plötsligt vara bebodd. När vi rodde i närheten hade vi fyra bävrar runt om oss, som med ljudliga rapp i vattnet med sina breda stjärtar talade om för oss att vi inte var önskvärda.

  När solen värmt en liten stund och dimmorna lättat fick vi de första större fiskarna. Men de vägrade att stiga till en torrfluga, man måste ner någon meter under ytan för att de skulle ta. De gick i små stim och betade av vattenväxterna utanför en grundkant. En liten Olive Dun våt hade de inget emot och snart hade vi fisk på i nästan varje kast. Vi sparade ett par-tre för avbildning och till mat, men sedan släppte vi tillbaka all fisk. Det var ganska lätt att ta dem, bara man hade tålamod att låta flugan sjunka till rätt nivå.

  Fast vi hade en dag med sommarvärme såg vi inte ett enda vak av en större fisk. Både Bosse och jag önskade att vi fått vara på Bench Lake en månad tidigare. Vilket torrflugefiske!

  Harr med underbett

  Den arktiska harren är i formen lik vår egen, men skiljer sig avsevärt i färgskalan. Den finns över stora delar av Alaska men mest i de sydligare delarna. Vi fick många fiskar mellan sex hekto och kilot och de var väldigt stridbara och starka, men hoppade inte gärna när de var krokade. De här fiskarna var mycket feta, särskilt de större honorna som var enormt breda över ryggen. Hannarnas ryggfenor var stora med intensivt lysande turkosfärgade fläckar, som blev ljusröda efter några minuter när de började torka. Fjällen var stora, men de längsgående strimmorna emellan saknades. Bukfenorna hade tvärsgående ljusröda ränder, som lyste när fisken voltade nere i vattnet. På buken hade de ett par fjällrader som var starkt färgade i guldbrons. Fiskarna såg mycket rovgirigare ut än vår harr och hade kraftigt underbett.

  Vi stannade i Bench Lake i fyra dagar. En dag rodde vi ner i Bench Creek på norra sidan för att eventuellt pröva ett strömfiske. Men där hade harren effektivt stoppats av bävrarna, som byggt flera dammar. Stora delar av den manshöga videskogen hade översvämmats och överallt såg vi märken efter de flitiga byggmästarna.

  Samma dag som Wayne skulle komma och hämta oss var vi ute på ett tidigt morgonfiske och när vi rodde in till stranden för att fylla på stugförrådet av torrvide, stötte vi på alldeles färska spår efter en stor grizzlybjörn som hade gått där under nattimmarna. Tidigare hade vi sett spår efter både varg och coyote och på kvällarna hörde vi dem yla uppåt bergsbranterna. Trots intensiv kikarspaning fick vi aldrig se någon varg eller björn fast vi hade dem så nära. Men bergsluttningarna var effektiva gömställen, gräset, som växte högt upp mot kalfjället, var mer än manshögt.

  En dag gick vi upp på ett högfjäll, det tog oss timmar att komma upp genom det höga gräset, som överallt korsades av djurstigar. Vi hittade flera varglyor och högt uppe på kalfjället gick vi och plockade lingon. Vi satt däruppe i flera timmar och tittade ut över det fantastiska bergslandskapet som inte tycktes ha något slut. Långt borta tornade nya glaciärer upp sig än gnistrande vita i solen, än insvepta i kalla dimmor.

  Wayne kom och hämtade oss i avtalad tid för att flyga oss till Upper Russian Lake och ett underbart laxfiske i Russian River, som jag skall berätta om i en kommande artikel.

Text och teckningar av Rolf Smedman 1975 ©

Red's not: Rolf Smedman avled år 2000, läs mer om Rolf