Gott Nytt Fiskeår
Av Rolf Smedman 1984

  Det alldeles nya fiskeåret ligger framför mig, långt och löftesrikt, precis som en rad oskrivna blad. Trots att det är gott om tid börjar man i tankarna planera för kommande turer och resor till kända och okända vatten. Det är likadant varje år, i början tror man verkligen att man ska hinna med att förverkliga alla de här drömmarna, men när man sätter sig och summerar ner då fiskeåret är tillända är det knappt hälften man hunnit med.

  Även om det gångna året inte blev riktigt vad man hoppats, finns det ändå många små karameller att suga på, minnen och upplevelser som står särskilt klara när man bläddrar tillbaka i fiskedagboken. På dess sidor är uppgifterna ganska knapphändiga, men med dagbokens hjälp kommer jag lätt ihåg den alldeles speciella dagen. Det kanske inte blev så mycket fisk att skryta med, men det är ju inte så nödvändigt alla gånger, det kan vara bara en liten händelse kring fisket, som gav dagen en speciell skimmer.

  Det kan vara mötet med en god fiskekamrat, som man kanske inte träffar så ofta, och den dagen kanske inte fisketimmarna blir många, men i stället blir trivseln kring kaffe-elden desto större när man är på samma våglängd. Det kan också vara ett oväntat möte med en sällsynt fågel eller blomma, som gör en fiskedag till något utöver det vanliga. Fisket är så mångfasetterat om man bara lyfter ögonen från vattnet då och då.

  Om man som jag har kommit en bit över livets middagshöjd, så betyder just det där med tradition väldigt mycket. Att ständigt få komma tillbaka till en känd miljö som man kanske har fått uppleva under en lång rad av år. Skulle det av någon anledning inte bli så är det något stort och viktigt som fattas, en lucka i dagboken som blir svår att fylla.

  Att missa en aprilmorgon i tjäderskogen, packa ryggsäcken långt innan gryningen har kommit, gå över sjön på skaren upp i åsen på andra sidan, där tjädern har spelat i hundratals år. Få lyssna till urtidsknäppen i gammelskogen och sedan, nät solen gått upp, sitta vid stranden vid en kaffeeld innan harren har vaknat ute på bästa grynnan. Det vill jag inte missa. Eller att en kort vecka kring midsommar få uppleva när nornan, den sällsynta skogsorkiden, blommar bara ett stenkast från min harrström.

  Det finns många andra upplevelser av det här slaget, som jag inte vill missa under min fiskesäsong och som jag ser fram emot, kanske lika mycket som själva fisket. Men naturligtvis finns det mycket av fångstmannen i mig kvar också. Den känslan går aldrig ur och när fisken vakar på ett blankt strömsug, är det för en lycklig stund lätt att glömma det som finns runtom.

  Men kanske har man med åren lärt sig att sakta ner farten lite, ta det lite lugnare och låta tillfällena komma till en. Inte jaga fram som varje fiskedag vore den sista, som man gjorde i ungdomen då man kunde flänga fram miltals efter en älv eller ett fjällvatten och inte gav sig ordentlig tid att äta eller sova, knappast att lämpa av sig ryggsäcken, när man fiskade av en hölja.

  Men även om man med åren tar det lite lugnare, vore man ju inte fiskare och fångstman om man inte hade nyfikenheten kvar att få upptäcka och lära känna nya vatten, nya spännande miljöer. Det hör liksom till och hjälper en att se med unga ögon på tillvaron. Det fina med sportfisket är ju att man kan umgås på ett skönt sätt, ung och gammal, hög och låg. Ute vid vattnet finns inga skrankor.

  Som sagt, fiskeåret är ungt och lämnar plats ännu för många förväntningar. Jag har en liten packe brev med inbjudningar från fiskebröder när och fjärran, som vill att jag ska komma och pröva på deras små smultronställen. Flera av dem är väldigt lockande och tål att man tar dem under särskild behandling.

  Men det gäller att få tid också. Det där med tiden är ett sarskilt kapitel. Innan man kom upp i de fyrtio var ett år tolv månader, mellan fyrtio och femtio gick det alldeles för fort. Nu efter femtio rasar tiden iväg med vindens hastighet och när året är tillända undrar man vad man haft för sig egentligen...

  Men jag tror att det är bra för själen att ha mycket att vänta på, det vore väl illa om det inte var så.

  En av inbjudningarna lockar alldeles särskilt, men ett aber är att jag kanske går miste om nornorna vid min harrström då. Men det finns nog någon annan liten överraskning att sätta ett extra kryss för fiskedagboken...

Av Rolf Smedman 1984

Red's not: Rolf Smedman avled år 2000, läs mer om Rolf