Fyra revolutioner vid städet
Av Anders Isberg 2005

Den moderna flugbindningen lämnar inget åt slumpen. Jakten på nya material pågår ständigt. Anders Isberg berättar om fyra materialtyper som revolutionerade flugbindningen och fick flugskrået att fälla tårar av lycka.

  Det genetiska hacklet

  Hur skulle vi klara oss utan genetiskt hackel? En mycket stor mängd flugmönster baseras på fjäder från tuppnacken, tuppsaddlet (ryggen) eller hönsnacken. Genetiskt framtaget hackel möjliggör en konstant hög kvalitet på våra flugor och har bidragit till många högtidsstunder vid bindstädet, och senare vid vattnet. Fjädrar från tuppar och hönor används mycket ofta i flugbindning och det genetiska hacklet måste räknas till ett av den moderna tidens viktigaste flugbindningsmaterial. Med genetiskt hackel menas tuppar och hönor som avlats fram enbart med syfte att de ska få fjädrar som är så bra som möjligt för flugbindning. Fjäderuppfödaren studerar de för flugbindning viktiga egenskaperna som hackelstammarnas tjocklek, fibertäthet, fiberlängd , fiberspänst, förekomst av ludd, antal fjädrar per skinn, längden på fjädrarna, färg med mera. Till skillnad från de tuppar och hönor som kommer från till exempel Indien och Kina där tupp- och hönsnackarna är biprodukter från livsmedelsförsörjningen och fjädrarnas egenskaper inte är påverkade av medveten avel för flugbindning. Fjäder från genetiskt uppfödda tuppar och hönor används till alla möjliga torrflugor, nymfer, våtflugor, streamers, saltvattensflugor, havsörings- och laxflugor.

Ett genetiskt hackel räcker till ett tjog flugor

  Advokat som sadlade om

  Det genetiska hacklets startskott var i början av 1950-talet då flugbindaren och fiskeredskapshandlaren Harry Darbee, USA, köpte in Blue Andalusiantuppar- och hönor från Spanien och började uppfödning i egen regi för att få fram den rätta Blue Dun-färgen för flugbindarna i Catskillområdet, som var den tidens metropol för flugfiske i USA. Det verkliga lyftet kom några år senare då Andy Miner, som egentligen var advokat, men med flugfiskeintresse, träffade Harry Darbee, och fick några dussin ägg av honom. Andy läste in sig på allt som hade med fjäderfägenetik att göra, och under en lång rad år förädlade han sina tuppar till en kvalitet på fjädrar för flugbindning som inte funnits tidigare.

  Genetiskt hackel har gått från att vara torrflugebindarnas räddningsplanka till att omfatta nästan alla typer av hackel som behövs till flugor och som kommer från tupp och höna. Allt från spänstiga torrflugehackel över till mjuka och fluffiga fjädrar för nymfer och streamers, och till fjäder för saltvattensflugor och sedan specialfjäder som speyhackel och Coq de Leon. I dag är Thomas Whiting, filosofie doktor i fjäderfägenetik och som driver företaget Whiting, en slags modern Andy Miner som mycket medvetet höjer nivån på fjädrarna ytterligare med sina kunskaper. Han har olika sorters raser av tuppar och hönor i sitt program, bland andra raser/stammar från Hebert/Miner och Hoffman. Men det finns många andra företag parallellt med Whiting, till exempel Metz, Keough, Ewing, Spencer's med flera som föder upp fjäderfä genetiskt.

CDC-kit med de speciella verktygen som underlättar bindmomenten för just den flugtypen.

  Cul de Canard

  Cul de Canard (CDC) är ett speciellt flugbindningsmaterial. Det är de fjädrar som sitter runt fettkörteln på främst andfåglar och är helt impregnerade med fågelns eget fett. Det sitter ett fåtal fjädrar (ca 40-80) på varje fågel. Materialet kan ge flugorna många bra egenskaper för flugfiske, inte minst en enastående flytförmåga. Materialet kan användas som dubbing, lindas som hel tvinnad fjäder eller till vingar, vingsäckar med mera. Därför går det att binda flugor enbart bestående av CDC om man vill.

  CDC är extremt lätt och en fluga bunden med materialet som kastas genom luften uppför sig lugnt och mjukt, och flugan kan presenteras mycket nätt. En fluga av CDC tvinnar inte heller tafsen så lätt. Flugorna blir dessutom mjuka och en fisk anses inte lika snabbt spotta ut en fluga bunden av CDC. Andra viktiga egenskaper är de naturlika färgerna och transparansen som tillsammans ger insektslikhet. Tillsammans ger de möjlighet att binda många mönster som har "allmäninsektslikhet", vilket i sig kan vara en fördel.

  Två schweizare var först

  Andfåglar har funnits länge, men vad man vet hittills så var det två schweizare, Charles Bickel och Maximilan Joset, som var först med att binda flugor med CDC, omkring 1920. Materialet vann så smått popularitet och flugorna bundna med materialet ansågs ha en särskilt bra förmåga att locka svårtrugad fisk. På de tidigaste mönstren utgjordes främst vingarna av CDC, men med åren - och särskilt från 1980-talet - tog användningen av CDC verklig fart och några av de namn som i dag främst förknippas med utvecklingen av moderna CDC-bindmetoder är Marjan Fratnik, Marc Petitjean och Gerhard Laible. I dag används materialet som hackel, kroppsmaterial, dubbing och vingar. CDC kan användas till alla möjliga flugor. Det finns mönsterbeskrivningar för allt från de minsta nymferna till laxflugor och saltvattens flugor, men personligen anser jag att den begränsade längden på sidofibrerna gör att flugorna passar bäst för mindre mellanstora och mindre öring/harr/regnbåge-flugor. Materialet ger mycket bra flytegenskaper, särskilt som impregnerat eller infettat med CDC-olja, men det är också lättrörligt och passar bra till flugor under ytan också. Passar bra till de flesta imitationsflugor.

  Större genombrott att vänta

  CDC är inget material som varit föremål för genetiska experiment utan det används "naturelle". Däremot har man på senare år kommit att använda helt vita CDC-fjädrar som färgas i en rad färger, vilket breddar både användningsområde såväl som mönster eftersom de vita fjädrarna är mycket större och längre. CDC har rykte om sig att vara svårfärgat, men med rätt metod går också det bra. Generellt ska man vara försiktigt med värmen för att inte förstöra fjäderns naturliga fett. Ett färgtips av Marjan Fratnik finns i boken "Tying flies with CDC", skriven av holländaren Leon Links.

  Materialet har sin vagga i Schweiz, och de flesta utövarna finns i Schweiz, Frankrike och Tyskland, men även i andra länder som Italien och Holland. Även i USA har man börjat upptäcka materialet. Det är också på stark frammarsch i Norden. Under en rad år har vi kunnat läsa om materialet och se flugmönster i svenska fisketidningar. Min bedömning är att materialet inte riktigt fått sitt stora genombrott hos oss ännu, men jag tror att det kommer och att materialet förtjänar det. Det är ett mycket intressant naturmaterial.

  Polygarnet

  Polygarn som flugbindningsmaterial blev stort med Kenneth Boströms fluga Rackelhanen, som blev mer allmänt känd i början av 1980-talet. Rackelhanen som mönster fick sedan stor spridning med hjälp av Lennart Bergqvist och mönsterbeskrivningarna på flugan i hans böcker. Materialets kännetecken är att det är mycket lätt, har stor volym och går bra att impregnera. Jag ringde Kenneth Boström för att få reda på hur han kom på sitt flugmönster, och han berättar att det var 1967 under en nattsländekläckning i Vänneån på gränsen mellan Kronobergs län och Hallands län. Han såg att fisken tog den färdiga nattsländan en liten bit under ytan, och för att imitera det så kom han efter en del experimenterande på att han kunde använda polygarn som impregnerades. Det småkrusiga garnet gav volym. Flugan blev lätt och väl impregnerad fick flugan den rätta lyftkraften. Kenneth fiskade hem flugan med flytlina och ryckte hem den så att den dök under ytan och med hjälp av flytkraften ploppade upp igen. Det liknade nattsländornas beteende på pricken och blev helt oemotståndligt för fisken. Från början kallade Kenneth flugan bara "Boström Sedge", men han höll den hemlig i sin flugask i många år eftersom han tyckte att den såg för hemsk ut. Namnet kom när Lennart Bergqvist fick se flugan och spontant utbrast att den såg ut som en "Rackelhane" (korsning mellan tjäder och orre).

  Polygarn, som är tillverkat av polypropylene, är ett mycket lätt flugbindningsmaterial. Det har också en finkrusighet och precis lagom tunna fibrer för att passa till flugbindning. Det finns också i många färger. Sammantaget ger polygarn med sina egenskaper många möjligheter för en flugbindare. Garnet kan även klippas i bitar och rivas till dubbing för en mängd olika imitationsflugor.

Polygarn som det såg ut 1967 när Rackelhanen föddes.
Även tre färdiga Rackelhanen på bilden.

  Boströms Rackelhane

  Exakt när det första garnet av polypropylene, polygarn, tillverkades har jag inte lyckats få fram, däremot har jag frågat Kenneth Boström om hans Rackelhane och han berättar att han köpte materialet, just som flugbindningsmaterial, på en sån där pappersfisk (se bilden ovan), av Margrethe Thomsen på EM-TE Flugbindningsmateriai i Vessigebro. Kenneth tror att materialet redan kan ha funnits kanske på 1950-talet. På pappfiskarna står det New York, och sannolikt kommer åtminstone detta (entrådiga) polygarn från USA. I dag kan polygarn köpas i vilken flugbindaraffär som helst. Enbart i Sverige finns det cirka 260 olika nattsländearter och Rackelhanen imiterar en nattslända. så det finns all anledning att ha några impregnerade Rackelhanar eller "Boström sedge" i sin flugask. Flugan kan ju fiskas både med hemtag och liggandes stilla. Men Polygarn kan också användas till att smälta en kula som plattas till för Tomas Olsons parachuteflugor, eller som vingmaterial till alla typer av parachuteflugor och torrflugor. Men även i dagens USA binder man med polygarn och faktiskt har Rackelhanen fått en viss spridning där på senare år.

  Billigt och bra

  Vad polygarn tillverkats för från början vet jag inte heller, men det är inte särskilt troligt att det var för flugbindningsändamål. Flugbindarna har bara hittat materialet. Däremot ser man då och då konstfibertextilier, till exempel mattor, som förmodligen är tillverkat av detta material. Polygarn går allt jämnt att köpa i alla möjliga färger och är ett billigt och mycket användbart flugbindningsmaterial. Kenneth Boström binder sina Rackelhanar och även andra flugor av polygarn fortfarande i dag, och vi är nog många flugbindare som använder oss av materialet på olika sätt. Rackelhanen är en modern klassiker och flugkonstruktionen är genial. Fisken fattar det och man bör inte vara utan några impregnerade Rackelhanar i flugasken.

Flashabou i blå tappning

  Flashaboun

  Ett flugbindningsmaterial som verkligen gett stort intryck på de flesta flugbindare världen över och som sannolikt kommit för att stanna är Flashabou. Det är ett syntetiskt flugbindningsmaterial , tunna blanka plastremsor i alla möjliga färger, som i dag används till i stort sett alla typer av fiskeflugor som fiskar under ytan. Flashabou i ursprunglig version, det vill säga långa smala plastremsor med olika färg och reflexverkan, är mjukt, tunt och ger inbundet i en fluga fina ljusreflexer. Flashaboun rör sig tillsammans med nästan allt hårvingematerialet på ett livfullt och bra sätt och det ger en extra touch som numera nästan anses självklar till alla typer av undervattensflugor.

  Företaget Hedron Inc. bildades 1982 i Minnesota, USA. Grundarna såg ett behov av ett syntetiskt flugbindningsmaterial som skulle kunna kombineras med marabou för att ge bättre och mer fångstgivande flugor. De fick rätt och deras "marabou flash" blev Flashabou. Originalet Flashabou satte en standard som åtskilliga andra sedan skulle följa för att ta fram oräkneliga kopior. Vid år 1990 hade företaget vuxit så stort att det också blev en huvudmateriaikälla för spinnare och jiggar.

Hårvinge med flash-detaljer

  Glitter i vingen

  Flashabou används i dag till alla typer av flugor där man vill ha lite glitter. Främst är det väl hårvingar av alla typer, men det finns också att köpa som dubbing. Hedron Inc. tillverkar också andra konstfibermateriai för flugbindning, som krusigt långt garn, ögon, gummiben och långa breda ark med glittermaterial. Varianterna och färgerna är många.

Flashabou som dubbing

  Flashabou är ett av få konstfibermaterial som är tillverkat enbart för flugbindning , och det har utvecklats under årens lopp. Till de senaste årens nyheter hör Flashabou Mirage, som är av typen Flashabou original, med en extremt glansig yta. Den har även lite av kameleonteffekt i sig, den reflekterar färg av sin omgivning. Några andra exempel på olika flashtyper från Hedron Inc. är Flashabou, Glow in the dark, Holographic, Saltwater, Accent, Big fly fiber, Polarflash, Wing N' flash, Flashaboudubbing och många fler. Utbudet är stort och färgerna många. Sedan Flashabou kom ut på marknaden har många andra aktörer dykt upp och det finns i dag ett mycket stort utbud av flash i alla möjliga former.

Text och foto av Anders Isberg 2005 (C)