Hola

Nya chanser i fiskets Klondyke
Text av Bengt Öste och fotot av Lennart Bergqvist

Isterfossen, Glöta, Sölna, Sömåa, Hola och övre Trysil - de är klassiska vatten, målet för tusentals fiskares semesterdrömmar under åren närmast efter andra världskriget. Då skattades de alltför hårt, men de har repat sig - nu kan de än en gång bjuda ett fint fiske!

  Den mycket erfarne norske flugfiskaren Julius Ytteborg berättade en gång för mig om ett unikt "drömfiske" i vattnen kring sjön Femundens södra ände, bara ett par mil från gränsen till Sverige, i höjd med Idre.

  "Drömfisket" ägde rum på försommaren 1945, en dryg månad efter krigsslutet. De många fina vattnen kring Femundsänden - Glöta, Isterfossen, Sömåa, Hola, Sölna och Trysilälven - hade då legat i träda. De tyska ockupationstrupperna hade avlyst området närmast gränsen mot Sverige, att beträda det var förenat med livsfara. Vattnen var ofiskade, fisken hade ostörd fått växa till sig.

  Julius och hans fiskekamrater hade alltså en speciell anledning att se fram mot ett slut på kriget, och fantiserade ofta och gärna om det fiske som väntade... men verkligheten överträffade faktiskt även den vildaste förväntningarna, för storöringar vakade överallt och steg villigt till torrflugorna, och mossiga gammelharrar flaggade med väldiga ryggfenor i strömmarna!

Sömåa, ett idealiskt flugfiskevatten till sin storlek och karaktär - och kiloharrar är inte ovanliga där!

 Fiskets Klondyke

  När jag själv hittade dit, åtskilliga år senare, upplevde området en invasion av fiskare som jag varken förr eller senare sett maken till, lyckligtvis. Där fanns tusentals fiskare, lika många svenskar som norrmän; tälten stod så tätt i midsommarveckan att tältlinorna överallt korsade varandra, och otaliga kokgropar och avskrädeshögar kantade stränderna.

  Det var chockerande, men eftersom jag kostat på mig den långa resan ville jag inte vända utan att ha fiskat. Jag löste alltså ett fiskekort, till det facila priset av 4 kr för en vecka, och ormade mig genom tältbebyggelsen ned till en strand. Det ångrar jag inte, för det fanns fortfarande fisk - jag fångade den gången en 9-hektosöring, mitt livs hittills största sik och ett knippe fin harr i trekvartskilosklassen.

Hola, i sina övre delar en kristallklar fjällälv, i sina nedre lik en brittisk kalkström, bjuder chansen att fiska på stor men skygg fisk - både harr, sik och öring.

  En normalfångst på den tiden var ett par hundra harrar och öringar per fiskare och vecka, och majoriteten av tältstädernas innevånare var kaggfiskare, de fyllde hink efter hink med sin fångst. Naturligtvis tålde inte vattnen detta vettlösa fisketryck. Efter några år minskade fångsterna mycket påtagligt, och de allt färre fiskar som fångades var allt mindre. Öringstammarna tog mest stryk, balansen rubbades, harr och sik fick ett övertag.

  Femundsänden blev ett fiskets Klondyke, men efter den stora plundringen i slutet av 40-talet och de första åren på 50-talet drog kaggfiskarhorden vidare, norrut och österut. I slutet av 50-talet kunde jag än en gång fiska i Glöta, Isterfossen, Sölna, Sömåa och Trysilälven, den gången försiktigtvis i säsongens sluttamp - och då helt ensam. Fisket var inte över sig, men vattnen var långtifrån döda.

  Rekordsikar

  Det har gått 35 år sedan dess och överraskande många av de sår som vållades av det stora plundringståget har läkts - vattnen däruppe tillhör skogslandet och har god tillgång till näring. De har förmågan att repa sig, och det gäller inte bara de mer stryktåliga harr- och sikstammarna, utan även öringen - så gott som alla strömvattnen är nämligen lekvatten för den ofta mycket grova öringen från de många stora sjöarna i systemet.

  Chansen att fånga en öring över kilot på fluga är än en gång såpass god att en någorlunda erfaren flugfiskare kan räkna med att lyckas, om han eller hon ger sig tid att bli närmare bekant med området. Harr finns det så gott som överallt, även enstaka exemplar över kilot, och siken i Trysilälven når rekordvikter - Julius Ytteborg har ett inofficiellt världsrekord i sik på fluga, med en bjässe uppåt 5 kilo, om jag inte minns alldeles galet.

  Naturligtvis har många av dagens fiskare "återupptäckt" de klassiska, en gång så rika fiskevattnen kring Femundens södra ände. Men de tillhör lyckligtvis en ny generation, som idkar ett mer sportsligt fiske - trycket på vattnen i området är numera inte större än att de förefaller tåla det. Fisket där har, enligt mina egna erfarenheter och rapporter från åtskilliga fiskebröder, snarare blivit allt bättre än allt sämre - trots att vattnen ligger "nästgårds" för tiotusentals fiskare från två länder och är lätt åtkomliga för bilande fiskare, eller överhuvud taget alla som vill ha det litet bekvämt ... och det är ju som bekant det stora flertalet av oss.

Det finns alltså anledning att rekommendera dagens fiskare, och speciellt flugfiskarna, ett besök vid dessa mycket "familjevänliga" vatten - framför allt utomordentligt charmfulla Sömåa och dess övre del Hola, som i sina nedre delar har tycke av en brittisk kalkström, med stor och mycket skygg fisk, och vars övre delar är en vacker liten fjällälv. Både Sömåa och Hola är till sin karaktär och storlek "idealiska" flugfiskevatten.

Istertossen, där Trysilälven börjar -  förrfanns där en armada av båtar, nu bara enstaka flugfiskare. Men harren vakar fortfarande...

  Oprövat sjöflugfiske

  Isterfossen vid Isterens sydände, ovan och nedan landsvägsbron, är också värd ett besök. Under Klondyke-perioden trängdes ständigt minst ett tiotal båtar på oset, numera är det i regel bara enstaka flugfiskare som prövar lyckan med kast från stränderna - men harr finns där fortfarande, och den vakar generöst. Isterfossen är början av Trysilälven, alltså den som blir Klarälven när den ett tiotal mil längre söderut passerar gränsen till Sverige, och i denna översta del har den åtskilliga fina harrstryk.

  Men området bjuder också möjligheter till ett i stor utsträckning oprövat sjöflugfiske, i Sölnsjöen (i vars övre ände det finns båtar att hyra), Isteren och den väldiga Femunden. Där finns chansen att fånga en storöring - jag lyckades visserligen inte själv vid mitt hittills enda försök, men fick ändå en fin utdelning i form av en hygglig öring och två harrar nära kilot. Den som medför kanot eller flytring har rika möjligheter att pröva, och speciellt Sölnsjöens södra del, mitt för den mäktiga Söln (1751 meter), bjuder ett fint flugfiske på stor harr.

  Bästa fisketiden är säsongens första veckor, från midsommartid och några veckor framöver - i områdets litet högre upp belägna delar, som Hola och Sölensjöen, en vecka senare. Det klassiska betet under Klondyke- perioden - förutom mask och spinnare och diverse annat som jag helst vill slippa nämna - var flugan Greenwells Glory i storlekarna 12 och 14. Den var så överlägsen att våtflugefiskarna hade den både som ändfluga och på bägge upphängarna!

  De entomologiskt kunniga förstår säkert varför - den dominerande insekten i säsongens början var och är Stor strömslända, och Greenwells Glory var den tidens bästa imitation av den ymnigt kläckande "hemsedalaren" . Men litet längre fram på säsongen blir insektslivet mer varierat, och speciellt för sjöfisket har de moderna nattsländeimitationerna - Rackelhanen och Streaking Caddis - visat sig vara utomordentligt" giftiga".

  Gammelgäddor

  Jag har hittills talat enbart om möjligheterna till flugfiske i de klassiska fiskevattnen kring Femundens sydände. Naturligtvis finns där också, inte minst i själva Femunden, stora möjligheter för spinnfiskaren - sjön är känd för att hysa inte bara väldiga öringar, utan också gäddor av kolossalformat. De senare är givetvis lättare att fånga än de förra, men jag har i varje fall sett några storöringar fångas - de är inte bara myt och saga.

  Det var en sommarkväll, när jag satt och småsurade i ett hyrt rum på en gård, efter en misslyckad fisketur, för jag hade fått en stor reva i mina vadare. Då kom sonen i huset hem från Oslo, fick fatt i ett rostigt, råttgnagt spinnspö, for iväg, kastade ett väldigt skeddrag över en stengrynna i viken och halade hem tre öringar i storleksklassen 2-4 kilo ...

  Det tog bara tjugo minuter, och än i dag har jag inte riktigt lyckats lura ut hur han bar sig åt, än mindre kunnat kopiera bravaden. Men att det finns stora öringar i sjön, den saken är klar!