Text: Kenneth Boström
Illustrationer: Thommy Gustavsson

Del 2.

  Montering av öglor

  Nödvändiga verktyg vid montering av öglor är en bra sax, en eller ett par trådrullehållare för flugbindning med utsvängda rörflänsar i båda ändar, rakblad eller skalpell samt en cigarrettändare.

  Modern spölindningstråd är mestadels tillverkad av nylon och finns i olika grovlekar. De två vanligaste är A och E.

  Den grövre E-tråden lämpar sig bäst för grövre spön, som båtspön, surfcast-spön och liknande, medan man till alla andra spötyper vanligtvis använder grovlek A. Det finns även spölindningstråd av natursilke, som främst används på dyrare flugspön av splitcane.

  Fötter på öglor och krokhållare bör slipas på ovansidan och undersidan innan de fästs på klingan. Slipningen tar bort eventuella grader och gör det lättare för tråden att stiga över foten. Några ögletyper på marknaden är de så kallat förslipade, men man bör ändå ge dem en extra finslipning med en liten slipmaskin eller med en vanlig järnfil eller smärgelduk.

Slipningen gör det lättare för tråden att stiga över foten.

  När öglorna slipats, är de klara att monteras på klingan. Om ingen monteringsanvisning medföljt vid inköp av klingan, kan man göra på följande sätt

  Monteringsanvisningen för spööglor

Fig: 1.

  Fäst öglorna på klingan med maskeringstejp med lämpligt avstånd mellan öglorna (se baslistor längre ner i denna artikel).

  Rent allmänt kan sägas att en klinga med toppaktion skall ha öglor tätt i toppen medan det motsatta gäller för klingor med hel aktion. Då öglorna är på plats med så följsam linkurva som möjligt och med minimal anläggning av linan mot klingan, riktar, man dem och tejpar fast dem. Tycker man att öglorna är i vägen då man lindar, kan man istället markera varje öglas plats med en smal tejpremsa och sedan tejpa dem efter hand som man lindar.

Fig: 2-3.

  Man börjar lindningen strax nedanför öglefoten genom att låsa trådänden med tre, fyra varv av tråden.

Fig 4.

  Därefter roterar man klingan och håller samtidigt i trådrullehållaren så att man får så jämn spänning i tråden som möjligt. Varje varv skall läggas helt tätt intill föregående varv men utan att överlappa. Det är viktigt att man hela tiden är uppmärksam, så att glipor inte uppstår i lindningen. Skulle man få glipor mellan varven, kan man föra ihop dem med tumnageln mot trådkanten. Det brukar gå bra även om man har fem eller sex varv emellan. Man behöver alltså inte linda upp varven igen för att börja om där glipan började.

För att underlätta lindningen och för att frigöra en hand från att hålla i trådrullehållaren kan man låta tråden löpa genom en stängd bok.

Fig: 5-7.

  För att avsluta lindningen använder man en liten ögla av spölindningstråd. Då 5-8 varv återstår av lindningen, lindar man in öglan. När lindningen är klar klipper man av tråden men lämnar 3-4 centimeter kvar. Trådänden sticks in i öglan och dras därefter ut under de sista 5-8 lindningsvarven och kapas.

Fig: 8.

  Slutligen måste lindningarna förseglas med lack av något slag. Märk att eventuell lackering av själva klingan måste ha gjorts innan öglorna lindas på.

  För att inte lindningstrådens ursprungliga färg skall ändra sig vid lackningen, måste lindningarna först strykas med en färgskyddande lack, sk "colour preserver". Skyddslacken torkar mycket snabbt och får en annan hårdhet än spölacken man sedan lackar lindningarna med. Nackdelen är att man lättare får blåsbildning och sprickor på den slutlackade spölindningen. Å andra sidan får man en kanske oönskad ändring, en mörkare nyans, på spölindningstråden om man bara använder spölack. Vill man vara helt säker på slutresultatet, får man pröva sig fram med provlindningar och provlackningar.

  De idag vanligaste lackerna är oljelacker av äldre typ - särskilt om man vill efterlikna lacken på äldre spön, främst splitcanespön. För att nå ett bra resultat måste man emellertid stryka lindningarna 5-6 gånger och vänta ett dygn mellan varje lackning. Även en- eller tvåkomponents polyuretanlack kräver flera strykningar för gott resultat.

  Den idag vanligaste lacken är er tvåkomponents polylack speciellt till verkad för spölindningar. Använder man denna lack, måste man kunna rotera spöklingan mycket långsamt under torkprocessen, en till fyra timmar beroende på fabrikat, antingen för hand eller maskinellt. Här räcker det emellertid med en eller två lackningar.

  Avståndstabeller för olika spötyper

  Dessa tabeller är endast förslag och kan modifieras uppåt eller neråt på vissa klingor. En generell regel för enhands flugspön är en ögla per fot och spö plus toppögla. Måttsättning i tabellerna utgår från toppen ner mot handtag och är angiven i centimeter.

Tvåhands flugspö

  Ovanstående baslista är en lista som du kan utgå ifrån, tejpa upp öglor efter och provbelasta. Den är så konstruerad att den kan användas på de flesta klingor.

Denna artikel fortsätter här: del 3
Tillbaka till del 1

Text: Kenneth Boström
Illustrationer: Thommy Gustavsson