Sländor i öringvatten del 18.

Svenska flugan
En sammanfattning och översikt
Av Kenneth Boström och Tommy Bengtsson

I vår artikelserie "Svenska Flugan", har de flesta av de vanligaste svenska dagsländorna nu presenterats. Och två artiklar har handlat om nattsländor respektive bäcksländor. Dessa tre grupper är mycket viktiga för flugfiske efter öring, röding, harr, sik, regnbåge och flera andra fiskarter. Vi vill dock starkt betona att det finns många andra kryp som är viktiga för flugfisket, t ex flicksländelarver, mygg, knott, flygmyror, harkrank, märlor, sävsländor och gräshoppor, för att nämna några. Vi hoppas kunna återkomma med ett par av dessa liksom med ett par viktiga dagsländor som inte kommit med hittills. Vi tänkte också presentera några flugfiskare som är duktiga bindare och som har naturen som förebild när de binder

  Vår poäng då det gällde bäcksländor var att vissa familjer kläcks under vattenytan och plötsligt dyker upp på vattnet. De kan då fiskas torrt med en fluga med upprättstående vingar.

  Flera nattsländearter kläcks på land. Pupporna simmar iland och öringen vakar ända inne vid stranden. Vid sådana tillfällen kan en flytande nattsländepuppaimitation, som dras i ytan, ge resultat.

  Översikten över dagsländorna tar sin utgångspunkt i de åtta viktigaste familjerna. Några andra familjer är mycket lika dessa och behandlas i vetenskaplig litteratur som tillhörande samma släkt.

  Utan några redskap kan vem som helst avgöra vilken släkt en nymf eller slända tillhör. Om du fångar en dagslända som just kläckts och flugit iland kan du avgöra vilken sorts nymfimitation du ska sätta på tafsen. Eftersom kroppsformen hos de färdiga sländorna är mer lika än hos nymferna har vi valt att bygga översikten på bilder av nymferna.

  Det som främst skiljer nymferna åt är, förutom kroppsformen, längden på stjärtspröten. Sländorna åtskiljs på antalet stjärtspröt och på bakvingens form, i de fall de har bakvinge, och i något fall på bakkroppen.

  Viktigare än allt annat är att vi fiskar våra nymfer och torrflugor på rätt sätt. Liksom då det gäller val av fluga måste naturen vara vår förebild. Iakttag hur insekterna rör sig på vattnet innan de når fram till fisken. Dagsländorna fångas av ström och vind medan nattsländorna, t.ex pupporna vid kläckningen och honorna vid äggläggningen, rör sig lite mer fritt. Ingenting är svårare än att beskriva fisketaktik - ett fisketillfälle är aldrig ett annat helt likt, lyckligtvis men ett par helt olika taktiker kan urskiljas.

  Två huvudtyper

  I den nya fiskelitteraturen brukar två huvudtyper av nymffiske beskrivas, dels den klassiska metoden, som Skues införde, dels den moderna metoden, som har Sawyer som upphovsman. Skillnaderna har illustrerats av Preben Torp Jacobsen i hans mycket läsvärda bok "Nymffiske" och vi vill tacka honom för att vi fått låna teckningen. En annan bok som på ett utmärkt sätt redogör för olika nymffisketekniker är "Nymph Fishing for Larger Trout" av Charles E. Brooks. För att få en bakgrund till de båda metoderna får vi först göra klart för oss hur dagsländenymferna lever.

  Nymfernas föda består i huvudsak av förmultnade löv och växter samt av alger. De kan inte fånga sin föda direkt ur vattnet, utan, betar det material som kommit flytande med strömmen och fastnat på stenar och växter eller som fallit till botten. För att leta efter föda förflyttar sig nymferna efter botten och lämnar därvid inte denna mer än några centimeter, såvida de inte kryper upp på stenar eller växter.

  Det är framför allt när nymferna ska kläckas som de lämnar tryggheten på botten. De flyter eller simmar upp till ytan och fisken får då en rejäl chans att fånga dem. Vid sådana tillfällen kan vi se öringen jaga nymfer på vilket djup som helst; men framför allt strax under ytan. Skues klassiska teknik riktar sig just mot de öringar som tar nymfer i och strax under vattenytan och som därvid ger upphov till olika vakformer. Öringen behöver inte nödvändigtvis bryta vattenytan så att "egentliga" vakringar uppstår, utan ofta uppstår endast en hävning på ytan.

  Den moderna nymffisketekniken riktar sig inte mot öring som tar nymfer som just ska kläckas, utan mot öring som tar nymfer på ett tidigare stadium i nymfernas utveckling. Sawyer tröttnade inte på att säga, att en av fördelarna med den moderna metoden var att den gör det möjligt att fånga öring vid andra tidpunkter än då dagsländorna kläcks. För att få ner nymfimitationerna till det djup fisken står och äter på, förtynger Sawyer nymfen, med koppartråd. Imitationen fiskas således djupare än då den klassiska metoden används. Öringen rör sig endast obetydligt för att fånga nymfen och inga eller mycket små rörelser syns på vattenytan.

  Bra exempel

  Vid vissa tillfällen finns det nymfer lite varstans i vattnet. Detta händer bland annat när det finns för lite näring på ett ställe för de nymfer som lever där. En del av nymferna driver då med strömmen för att söka näring och därigenom återställs balansen. Driftning kan även uppstå då vattennivån förändras och vid surchocker. För att mäta driftningen använder forskarna sig för övrigt aven håv som täcker avståndet från ytan ner till fem centimeter ovanför botten. Detta för att inte nymfernas korta förflyttningar efter föda ska påverka resultatet. Redskapets utformning bekräftar således att nymferna normalt rör sig utmed botten när de söker föda.

  Som Preben helt riktigt påpekar i "Nymffiske" är Sawyers teknik ett bra exempel på att det kan vara speciella förhållanden som betingar dess succe. Sawyer utvecklade sin teknik i Avon, som är en kalkström som får huvuddelen av sitt vatten från grundvattenlager. Den har därför ett mycket stabilt flöde och extremt klart vatten. Avon är ett mycket lugnflytande vatten som på långa sträckor är omgivet av skuggande träd. Fiskaren kan därför ofta följa öringens förehavanden även då den inte rör sig i ytan. Detta är viktigt då det gäller den moderna nymffisketekniken. Efter att ha lokaliserat öringen placerar fiskaren imitationen snett uppströms så att den hinner sjunka till det djup som fisken står på. När fiskaren ser öringen ta efter imitationen sker mothugget.

  Den moderna metoden utnyttjar således det faktum att öringen har möjlighet att fånga nymferna när de förflyttar sig för att söka föda. Som vi konstaterat rör ,sig nymferna utmed botten eller mellan växterna. Nymfimitationen måste därför förtyngas för att sjunka ner till rätt djup. När vi i vår artikel om simsländorna skrev att Sawyers nymfer är konstruerade för att fiskas på botten menade vi inte att de skulle dras fram över botten, vilket framgår av den del som behandlade fiskesättet och imitationerna.

  Speciell teknik

  Det är mycket få svenska vatten som är lämpade för den moderna tekniken av den enkla anledningen att siktdjupet i regel är för litet. Är siktdjupet hyggligt kan det vara träden som skuggar vattnet som fattas eller också är vattnet för turbulent. För nymffiske i vatten där siktdjupet är litet har utvecklats en speciell teknik, som är en modifiering av den moderna tekniken. Tafsen fettas in, utom den främsta metern. Den förtyngda nymfen kastas så långt uppströms den förmodade öringen att den hinner sjunka till det djup öringen förmodas stå på. Mothugget görs när fiskaren ser öringen dra ner den infettade tafsen vilken, således fungerar som ett flöte.

  För att kunna tillämpa denna teknik krävs god syn och mycket övning. Om det är mycket vågor på vattnet kan metoden vara svår att använda eftersom det blir svårt att se tafsen. Den modifierade sawyerska metoden kan även användas i sjöar och dammar med den skillnaden att fiskaren då tar hem nymfen med små försiktiga rörelser.

  I Brooks bok om nymffiske finns endast den metod beskriven som riktar sig mot en öring som fiskaren kan se stå och äta på botten eller bland växterna. Han nämner inte metoden att fiska med infettad tafs som "flöte" på en förmodad fisk. Preben omnämner den senare metoden som en modifiering av Sawyers ursprungliga metod. Det är således helt klart att det finns två varianter av den moderna metoden. Det de har gemensamt är att de riktar sig mot fisk som står och äter på lite djupare vatten och inte på den fisk som nymfvakar i samband med eller strax innan dagsländorna börjar kläckas.

  Även då det gäller torrflugefiske finns det mycket att skriva. Vi får här nöja oss med att säga att de största dagsländearterna, sandsländor och simsländor, som är upp till 25 respektive 18 mm långa, helst bör bindas med förlängd kropp eftersom kroken annars blir väl tung. Och en tung krok kräver lite grövre taft vilket i sin tur gör att flugan lättare draggar. Vid praktiskt fiske visar det sig också att flugan kan vara något mindre då det gäller dessa dagsländefamiljer.

  Sandslända (Ephemera)

  Nymfen skiljer sig helt från de andra dagsländenymferna. Den är byggd för att leva i gångar som den gräver i botten. Benen är formade som skopor och den har långa betar på överkäken som den använder för att borra sig genom bottenmaterialet.

Eftersom den lever i en miljö med extremt låg vattenomsättning har den mycket välutvecklade gälar som täcker en stor del av bakkroppen.

Nymfen tar i regel två år för att utvecklas och når 18-25 mm längd.

Nymfen kännetecknas av:
Korta stjärtspröt som är behårade på båda sidor
Benen utformade som skovlar
Långa betar på överkäken
Fransiga gälar på bakkroppen

Sländorna kännetecknas av:
Tre stjärtspröt
Stor bakvinge
Fläckiga vingar
18-25 mm

  Forsslända (Heptagenia)

  Nymfen lever på stenar och andra fasta föremål i strömmande vatten. Den är flat och kan, med huvudet mot strömmen, motstå det snabbaste vatten utan att sköljas med. Ögonens placering på ovansidan är typisk liksom de kraftiga platta benen. Den är dålig simmare som med guppande rörelser tar sig upp till ytan när den skall kläckas. Gul forsslända börjar kläckas mycket tidigt på säsongen.

Nymfen kännetecknas av:
Långa stjärtspröt, minst av kroppens längd
Bred, flat kropp
Kraftiga, flata ben
Ögonen på ovansidan av huvudet
Längd 6-13 mm

Sländorna kännetecknas av:
Tre stjärtspröt
Stor bakvinge
Bred triangulär framvinge, rikligt med längsgående vener i nederkanten
Kraftiga ben som står brett
Längd 6-13 mm

Heptagenia joernensis (6-7 mm) och Heptagenia  dalecarlia (liknar gul forsslända) tillhör samma familj. Artoplea congener liknar forssländorna men lever i sjöar.

  Strömslända (Ephemerella)

  Strömsländenymfen är kraftigt byggd och klumpig simmare. Med sina kraftiga ben klamrar den sig fast i växter, t ex vattenmossa. Den tycks föredra det lugna vattnet bakom en sten som ligger i snabbt strömmande vatten.

När den kläcks har sländan svårt att ta sig ur nymfhuden och den blir därför liggande ovanligt länge i vattenytan. Nymfen är vanligt förekommande i alla typer av vatten, även sjöar. Den flyger från midsommar och är ofta den sista dagsländan på säsongen.

Nymfen kännetecknas av:
Stjärtspröten ca 2/3 av kroppslängden
Kompakt kropp, kraftiga ben
Saknar gälar på bakkroppens främre segment

Sländorna kännetecknas av:
Tre stjärtspröt
Stor bakvinge med utvidgning vid basen
Kompakt kropp
Längd 6-12 mm

  Slamslända (Caenis)

  Slamsländenymfen lever på bottnar med dy och slam i lugna åpartier och sjöar. Nymfen är täckt med tunt hår som det fastnar alger och slam i. Detta ger den ett gott kamouflage och då den dessutom är ganska orörlig är det svårt att upptäcka den. Det andra gälparet är mycket stort och bildar två sköldar över de andra gälparen. Samtidigt är de rörliga och förser de andra gälparen med en ström av vatten.

Stjärtspröten är ungefär 2/3 av kroppslängden. De flesta arter av denna familj är mycket små, 3-5 mm. En art är 7 mm lång. Kläcks i vattenytan.

Nymfen kännetecknas av:
Stjärtspröten ung 2/3 av kroppens längd
Andra gälparet täcker de övriga gälarna
Kompakt kropp

Sländan kännetecknas av:
Tre stjärtspröt
Saknar bakvinge
Bred vinge
Längd 3-5 mm, en art 7 mm

Även Brachycercus harrisellus faller under denna beskrivning. Den är mycket sällsynt i Sverige men förekommer talrikare i Danmark.

  Vasslända (Leptophlebia)

  Vassländenymfen lever bland växtligheten i lugnt vatten. Den är medelgod simmare och finns både i sjöar och åar, i regel på mörka bottnar. Kroppen är oval och stjärtspröten är långa och obehårade. I viloläge hålls stjärtspröten isär i 60° vinkel och när nymfen simmar hålls de tätt samman. Gälarna är långa och flikiga.

Stor vasslända kläcks i april i södra Sverige och finns kvar till i maj då liten vasslända börjar kläckas. Norrut kläcks den betydligt senare liksom alla andra dagsländor.

Nymfen kännetecknas av
Långa stjärtspröt, ung kroppslängden
Slank, oval kropp
Långa, dubbla gälar

Sländan kännetecknas av:
Tre stjärtspröt
Stor bakvinge utan utvidgning vid basen
Längd 6-12 mm

Andra liknande arter: Paraleptophlebia cincta, Paraleptophlebia submarginata, Paraleptophlebia tumida, Paraleptophlebia strandi och Habrophlebia fusca.

  Simslända (Siphlonurus)

  Som namnet säger är nymfen en god simmare. Det mest iögonfallande är de stora gälarna, som är till god hjälp när den simmar. Stjärtspröten är korta, högst halva kroppslängden, och kraftigt behårade, de yttre endast på insidan. Nymfen kan vara ljusare än den på bilden och ofta är den prickig. Den lever i sjöar och i åarnas lugna partier, ofta i det lugna vattnet inne vid kanten.

När den ska kläckas kryper den gärna upp på ett vasstrå eller en sten men kan även kläcka direkt i ytan. Sländorna flyger mitt i sommaren.

Nymfen kännetecknas av:
Korta stjärtspröt
Slank kropp och stora gälar
Bakåtriktade spetsar på sidorna av bakkroppen

Sländorna kännetecknas av:
Två stjärtspröt
Stor bakvinge
Smal, oval framvinge, få vener i nederkanten
Smal bakkropp och smala ben
Längd 10-18 mm

Andra arter som liknar simsländorna: Ameletus alpinus, Ameletus inopinatus, Parameletus chelifer, Parameletus  minor, Metretopus borealis och Metretopus alter.

  Dammslända (Cloeon)

  Dammsländenymfen är en god simmare som lever i sjöar och dammar samt i åarnas lugnvattenpartier. Den har mycket små krav på miljön och man kan finna den i små vattensamlingar med hög vattentemperatur och låg syrehalt. Stjärtspröten, som är av halva kroppslängden, är behårade och ett typiskt drag är att det mellersta är kortare än de yttre, som endast är behårade på insidan. Kläckningen sker direkt i vattenytan och börjar i maj-juni och håller på till fram i oktober.

Nymfen kännetecknas av:
Stjärtspröten korta, ung halva kroppslängden, det mellersta kortare än de yttre
Dubbla, rörliga gälar
Saknar mörkt band på stjärtspröten
Slank kropp utan bakåtriktade spetsar på bakkroppen

Sländan kännetecknas av:
Två stjärtspröt
Saknar bakvinge
Ej gula ögon hos hanen
Längd 6--9 mm
Enkla korta vener i vingens bakkant

Procloeon bifidum liknar dammsländorna men hanen har ljust gula ögon. Dess nymf har ett mörkt, välavgränsat band på stjärtspröten.

  Åslända (Baetis)

Åsländenymfen är ganska god simmare som lever i rinnande vatten. Endast en art lever både i strömmar och sjöar. Nymfen har korta stjärtspröt, mindre än halva kroppslängden. De båda yttre är endast behårade på insidan. Det mittersta är kortare än de yttre. Kroppsformen är oval och gälarna är små och orörliga. Åsländenymfen kläcks i regel direkt i vattenytan men man kan ibland se nymfer som tar sig upp på en sten för att kläckas.

Familjen består av 11 arter och vid de flesta vatten finns alltid någon som kläcker när som helst på säsongen.

Nymfen kännetecknas av:
Korta stjärtspröt, högst halva kroppslängden, det mittersta kortare än de yttre
Slank kropp
Små, orörliga gälar

Sländorna kännetecknas av:
Två stjärtspröt
Små, liggande bakvingar
Dubbla, fria vener i framvingens bakkant
Längd 6-12 mm.

Centroptilum luteolum liknar åsländorna men har enkla, fria vener i framvingens bakkant.

Till sist vill vi tacka Björn Svensson vid Zooekologiska avdelningen på Lunds Universitet för att han fackgranskat våra artiklar.

Av Kenneth Boström och Tommy Bengtsson 1977-1979 ©

Till:
Del.1  Del.2  Del.3  Del.4  Del.5  Del.6  Del.7 
Del.8  Del.9  Del.10  Del.11  Del.12  Del.13 
Del.14  Del.15  Del.16  Del.17  Del.18  Del.19  Del.20  Del.21

  Läs historien och om männen bakom denna artikelserie

Rekommenderad läsning för de som vill lära sig mer
Fälthandböckerna:
Dagsländor i öringvatten
Nattsländor i öringvatten