Sländor i öringvatten del 13.

Vassländorna
Av Kenneth Boström och Tommy Bengtsson

  Vassländorna lever i näringsfattiga vatten med ganska lågt pH och med vegetationsrik botten. De är vanliga i hela landet utom i sydskånska åarna som inte erbjuder lämplig miljö.

  Vassländorna kläcks i kanten av åarna där vattnet har lägre hastighet. Vid fiske på öring som vakar efter vassländor är det därför nästan omöjligt att fiska från motsatta stranden. Den snabba strömmen tar tag i linan och flugan börjar dragga. Bäst är att fiska flugan från den sida där fisken vakar.

  Som namnet säger lever vassländorna bland växtligheten i lugnt vatten. De finns både i sjöar och åar. Det är inte ovanligt att man finner dem i ganska snabbströmmande vatten, under förutsättning att vattnet inte är turbulent (virvlande) och att botten är rik på växter. I sådant fall är nämligen vattenhastigheten vid botten inte så stor som det vatten vi kan iakttaga vid ytan.

  J. R. Harris (författaren till "An Angler's Entomology") har gjort en intressant iakttagelse när det gäller vassländornas miljö. Han påpekar att det i regel inte finns vassländor på ljusa bottnar av kalksten utan att de finns på mörka bottnar. Detta fenomen framträder speciellt tydligt i några av de större irländska sjöarna där en del vikar har kalkbotten och andra botten av torv och mossa. Förklaringen, enligt Harris, är att vassländenymferna, som är mörkt grå-bruna till färgen, väljer en mörk botten för att skydda sig mot fisk och rovinsekter.

Nymf av stor vasslända. Nymfen befinner sig oftast i en betydligt mörkare miljö och är då mycket svår att upptäcka.

  Krälande formerna

  Det ligger säkert mycket i denna förklaring. En bidragande orsak till att vassländorna är mindre vanliga på de näringsrika kalkbottnarna är troligen att den näring som de lever av inte finns på kalkbottnarna. I takt med att våra vattendrag försuras och blir näringsfattigare kan det bli så att vassländorna blir allt vanligare. Andra dagsländearter som t ex några av åsländorna (Baetis rhodani och B. niger) trivs i näringsrika vatten och blir därför mindre vanliga när näringsmängden sjunker. Dessutom är de mer känsliga för låga pH.

  Vassländornas nymfer tillhör de krälande formerna. Dagsländorna brukar indelas i fyra grupper efter nymfernas kroppsform: simmande, krypande, grävande och krälande. En annan art som tillhör de krälande formerna är röd strömslända som vi tidigare diskuterat (artikel nr 5 och nr 6).

  De krälande nymferna är, som namnet säger, inte lättrörliga utan vandrar omkring bland växtligheten. En indelning av dagsländenymferna i fyra grupper är lite grov. Vasssländorna är betydligt bättre simmare än strömsländorna och borde kanske utgöra en egen grupp mellan de simmande och de krälande. John Goddard (författaren till "Trout Fly Recognition") har en indelning i sex grupper där vassländorna kallas laboured swimmers för att beteckna att de är hyfsade simmare om de än simmar mödosamt.

  Två vassländearter

  Det finns två vassländearter och dessutom några arter som är nära släkt. De båda vassländearternas nymfer är mycket lika och när de är små krävs ett bra mikroskop med 100 gånger förstoring för att skilja dem åt. När nymferna är nästan helt utvecklade kan de enkelt skiljas åt genom formen på gälarna. Den ena arten är i regel lite större än den andra. Ur flugfiskesynpunkt kan vi betrakta de båda nymferna som samma. Från å till å skiljer sig storleken och nymfimitationen binds upp i ett par olika krokstorlekar.

  De båda vassländearterna heter på latin Leptophlebia marginata och L. vespertina. Namnet marginata kommer av den mörka fläck som den vingade sländan har på framvingens framkant (margo=rand, kan jfr. i svenskan marginal). Vespertina betyder att den kommer om kvällen. Namnet kan inte motiveras här hos oss eftersom den liksom marginata kläcks mitt på dagen.

  När det gäller svenska namn kan vi tänka oss två olika namnpar. Eftersom L. vespertina i regel är ett par mm mindre än L. marginata kan den kallas liten vasslända och L. marginata stor vasslända. Ett annat alternativ är att liksom engelsmännen utgå från den månad som de kläcks i. I så fall skulle de heta aprilvasslända (marginata) och majvasslända eller junivasslända (vespertina). Problemet är att de kläcks betydligt senare i norra Sverige. England är ju ett ganska litet land med betydligt mindre klimatskillnader än i Sverige och det är därför riktigare att kalla en slända t ex July Dun. Vad vi skulle kunna kalla dem är tidig respektive sen vasslända. Men eftersom vi tidigare valt namn efter utseende väljer vi att kalla dem liten (L. vespertina) och stor (L. marginata) vasslända.

Hane av liten vasslända i dunstadiet. Bilden är tagen vid Storån i Dalarna i slutet av augusti i fjol.

  Vi har redan konstaterat att båda arterna kläcks mitt på dagen. I regel kläcks de under flera timmars tid och orsakar därför inte några massvak. Nymferna lever nära stranden och kläckningen sker även där. Ofta kan man finna nykläckta sländor på vasstrån och andra växter bara några decimeter ovanför vattenytan. Eftersom det sällan finns nymfskal på vasstråna är det inte vanligt att de sitter på stråna när de kläcks utan flertalet kläcks i öppet vatten.

  Stor vasslända börjar kläckas i mitten av april i södra Sverige och finns kvar till slutet av maj då liten vasslända börjar kläckas. I norra delarna av landet kläcks de mycket senare; liksom andra insektsarter. I fjol flög stor vasslända i mitten av juli vid Toskströmmen i Jämtland. Detta är kanske ovanligt sent eftersom våren var sen i fjol.

  I dunstadiet kan liten och stor vasslända skiljas åt genom att bakvingen hos liten vasslända är betydligt ljusare än framvingen. Hos stor vasslända är fram- och bakvingen av samma färg. Det säkraste sättet att skilja dem åt i spinnerstadiet är att det finns en mörk fläck i översta delen av framvingens framkant.

  Vassländorna påminner om strömsländorna men bakvingen skiljer dem åt. Vassländornas bakvinge har en jämn framkant medan strömssländornas har en utvidgning på framkanten. Det finns dessutom några nära släktingar till vassländorna som är mycket lika men där vingarna är mer långsmala. Vassländornas vingar är triangulära och skillnaderna syns tydligast på bakvingen. En av de arter som är lik vassländorna har stjärtspröt som är mycket ljusare och en annan har fläckiga vingar.

Stor vasslända i spinnerstadiet, hona. Kännetecknande för den stora vassländan är de bruna fläckarna i framvingens övre del.

  Även som dun och spinner är vassländorna mycket lika. Enligt vår mening är i regel liten vasslända något mörkare. Detta gäller speciellt för hanarna. Imitationen av liten vasslända kan därför bindas något mörkare. Liten vasslända heter i England Claret Dun/Spinner och stor vasslända heter Sepia Dun/Spinner. Sepia är en brun färg medan claret är bordeauxrött. När det gäller liten vasslända kan färgen möjligen beskrivas som mörkbrun med en liten nyans av bordeauxrött.

  Vassländan som imitation

  I viloläge håller vassländornas nymfer stjärtspröten isär med minst 60 graders vinkel mellan dem. När de simmar och när de kläcks håller de dem samman. När vi binder nymfen lägger vi därför stjärtspröten samman. Lägg märke till att stjärtspröten är mycket långa. När stjärtspröten är på plats fäster vi kalkonfibrerna och strutsherlet. Kalkonfibrerna lindas fram till drygt hälften av kroklängden. Följ efter med strutsherlen i glesa slag. Framkropp och vingsäckar byggs upp med kalkonfibrer. Till sist klipps strutsherlen bort på under- och ovansida så att det som återstår liknar nymfens gälar.

  Dunimitationen binder vi på samma sätt som röd strömslända (se artikel nr 6). Enda undantaget är att hacklet binds upp under kroppen. Även spinnerimitationen binds som röd strömslända med undantag av vingarna som för vassländorna utgörs av hönshackel. Hönshackel kan naturligtvis även användas när vi binder röd strömslända.

  När det gäller krokstorlekarna så binds liten vasslända på krok 16 eller 14 medan stor vasslända binds på 14 eller 12. Vi binder upp flugorna i två krokstorlekar och avgör sedan vid ån vilka som ska sitta på tafsen.

  De engelska mönster som efterliknar stor vasslända är bl a Sepia Dun av Kite och Pheasant Tail Spinner av Skues. Harris har komponerat mönster för Claret Dun/ Spinner. Andra mönster för liten vasslända är Red Quill och Lunn's Particular.

  Fiska flugan från den sida fisken vakar

  Vassländorna kläcks i kanten av åarna där vattnet har lägre hastighet. Det är därför nästan omöjligt att fiska från motsatta stranden. Den snabbare strömmen tar tag i linan och flugan börjar dragga. Bäst är att fiska flugan från den sida där fisken vakar. Eftersom vattnet är ganska långsamt kan man utan svårigheter fiska nedströms eller uppströms. Nackdelen med nedströms fiske är att det är svårt att lyfta linan utan att fisken skräms. Vid nedströms fiske får vi därför föra linan åt sidan, ut i ån, och helst ta hem den försiktigt en bra bit innan vi lyfter linan.

  Rakt uppströms fiske är ganska svårt i snabbt strömmande vatten men betydligt lättare i lugnflytande. Rakt nedströmsfiske i lugnt vatten är inte lätt heller. Linan måste ligga i böjar för att flugan ska kunna flyta ned till fisken utan att dragga och därför kan det vara svårt att kroka fisken.

Stor vasslända. Liten vasslända är i regel något mindre (6-9 mm mot 6-12 mm för brun vasslända)

2) 4:e gälen hos a) stor vasslända och b) liten vasslända.
3) Bakvinge av brun vasslända.

 Vassländorna kännetecknas

Som nymfer av:
1) Långa stjärtspröt, ungefär samma längd som kroppen
2) Oval kropp med ögonen på huvudets sidor
3) Långa dubbla gälar, breda vid basen och tvärt avsmalnande mot spetsen (liten vasslända skiljer sig från stor genom att avsmalningen inte är lika abrupt, se teckning)

Som vingade insekter av:
1) Tre stjärtspröt
2) Stående bakvinge med jämn framkant (se teckning) till skillnad från strömsländorna som har en utvidgning på framkanten (se artikel 5), triangulära vingar, speciellt bakvingen.
3) 8-12 mm långa
4) Stor vasslända har en fläck i framvingens övre del. Bakvingen hos liten vasslända är betydligt ljusare än framvingen i dunstadiet (se bilder)

  Mönsterbeskrivning.

Dun

Krok: Partridge 4 x fine nr 14 och 12
Bindtråd: Mörkbrun
Stjärt: Dark blue dun hackelfibrer
Kropp: Fly-Rite nr 6 och 17, lika delar
Vingar: Grå hönshackel
Hackel: Dark blue dun

Dunimitation av stor vasslända.
Liten vasslända kan vara något mörkare.

Spent Spinner

Krok: Partridge 4 x fine nr 14 och 12
Bindtråd: Mörkbrun
Stjärt: Rödbruna fibrer ur guldfasan-stjärt
Kropp: Fly-Rite nr 5 och 6, lika delar
Vingar: Vit hönshackel

Nymf

Krok: Partridge 4 x fine nr 14 och 12
Bindtråd: Mörkbrun
Stjärt: Dark blue dun hackelfibrer
Kropp o vingsäck: Mörkt brungrå fibrer av kalkonfjäder eller liknande.
Gälar: Strutsherl naturlig

Spent spinner (t.v)som efterliknar en stor vassländehona som ligger döende på vattnet efter det att äggen lagts. Nymfen (t.h.)kunde ha varit något mer åt det mörkbruna hållet.

Av Tommy Bengtsson och Kenneth Boström 1977-79 ©

Till:
Del.1  Del.2  Del.3  Del.4  Del.5  Del.6  Del.7 
Del.8  Del.9  Del.10  Del.11  Del.12  Del.13 
Del.14  Del.15  Del.16  Del.17  Del.18  Del.19  Del.20  Del.21

  Läs historien och om männen bakom denna artikelserie

Rekommenderad läsning för de som vill lära sig mer
Fälthandböckerna:
Dagsländor i öringvatten
Nattsländor i öringvatten