Sländor i öringvatten del 14.

Stor åslända
- begärlig för öring och harr
Av Kenneth Boström och Tommy Bengtsson

  En av de mest kända dagsländorna är Baetis rhodani. Den är mycket vanlig både i England och här hemma och har sedan flugfiskets barndom varit förebild för flugor. Klassiska mönster som Greenwell's Glory, Hare's Ear, Blue Dun, Red Spinner och Olive Quill efterliknar alla Baetis rhodani. Engelska flugfiskare kallar den Large Dark Olive och vi har valt att kalla den stor åslända. Som namnet säger är det den största sländan i familjen åsländor. Honan kan nå en längd av 11-12 mm. I Sverige finns ytterligare 10 arter av denna familj. Åsländorna är begärlig föda både för öring och harr och antalet mönster för att efterlikna dem uppgår till flera hundra.

Åsländenymf från Glomma i Norge.
Nymferna blir oftast brunare innan de kläcks.

  Även åsländenymferna har stått modell för många flugor. Bland de mest kända är Frank Sawyers Pheasant Tail Nymph och Grey Goose Nymph av samme flugbindare. De tillhör de mest lyckade mönstren liksom Skues olika Olive Nymphs, som i regel har dubbad kropp. Listan skulle bli lång om alla mönster som har åsländorna som förebild skulle räknas upp, så det är bäst att sluta här även om flera andra mönster är minst lika bra.

  Åsländorna är lätta att känna igen som familj, men de olika arterna är svåra att skilja åt. Honorna går helt enkelt inte att skilja med 100 procent säkerhet och när det gäller hanarna behövs i flera fall ett mikroskop. Även nymferna är mycket lika och därför svåra att bestämma. Eftersom sländorna är så lika räcker det ur flugfiskesynpunkt att dela in dem i ett par olika grupper med avseende på färg och sedan variera krokstorleken.

  Den vingade åsländan har två stjärtspröt. Den har en mycket liten, liggande bakvinge, som kan vara mycket svår att se med blotta ögat, eftersom den endast är omkring en mm läng. Speciellt svårt är det att se bakvingen hos spinnern, som har genomskinliga vingar. Även forssländor (se artikel) och simsländor (se artikel) har två stjärtspröt, men eftersom de har stora, stående bakvingar behöver de inte förväxlas med äsländarna.

  Dammsländorna (se artikel) är nära släkt med äsländorna, men skiljer sig från dessa bland annat genom att de saknar bakvinge. Det finns bara en familj som har två stjärtspröt och liggande bakvinge utöver äsländorna. Det är den familj som i England kallas Pale Watery (Centroptilum sp.) och är mycket lik åsländorna. Den insektsintresserade kan skilja den från åsländorna genom att den endast har en kort, fri ven mellan de längsgående venerna i framvingarnas bakkant, medan åsländorna har två (se figur). Ur flugfiskesynpunkt är inte skillnaderna större än att de kan efterliknas med samma imitationer.

Fram- och bakvinge hos åslända (B. scampus). De dubbla, korta venerna i framvingens bakkant är typiska för åsländorna. Venerna i bakvingen varierar mellan olika arter.

Variationer i storlek mellan olika arter, nymf och slända.

Åsländorna kännetecknas som nymf av:
Slank kropp 5-12 mm
Korta stjärtspröt, högst halva kroppslängden. Det mellersta sprötet är kortare än de yttre och behårat på båda sidor. De yttre är endast behårade på insidan
Små, orörliga gälar

Åsländorna kännetecknas som vingad insekt av:

Två stjärtspröt
Liten, liggande bakvinge
Dubbla, korta vener i framvingens bakkant
Längd ca 5-12 mm

  Storleken varierar

  Storleken varierar mycket mellan de olika åsländearterna. De minsta är strax under 5 mm och den största kan bli upp till 12 mm. Storleken varierar även hos samma art. Många av sländorna har en vår- och en höstgeneration och den senare är alltid mindre. I södra och mellersta Sverige har stor åslända sannolikt tre-fyra generationer på två år. Genom att olika generationer flyger på vår, sommar och höst kan sländan vid en del vatten uppträda under praktiskt taget hela flugfiskesäsongen.

  Åsländornas nymfer tillhör de simmande formerna och lever i rinnande vatten. Endast en norrländsk art lever både i rinnande och stillastående vatten. Nymferna har ganska korta, behårade stjärtspröt högst halva kroppslängden. Kroppsformen är oval och påminner närmast om dammsländornas och simsländornas. Gälarna är emellertid mycket mindre hos åsländan, så ingen förväxling behöver ske.

Stor åslända från en av de sydskånska åarna. Efterliknas med gråoliv dun.

  Nymferna verkar trivas bäst i näringsrika åar och älvar. (Detta är en sanning med modifikationer, för nymferna är också mycket vanliga i relativt näringsfattiga bäckar och åar. Åsländan är en stor familj och de olika arterna har delvis olika krav på miljön vilket gör det svårt att beskriva familjen. Vårt påstående om att nymferna trivs bäst i näringsrika åar gäller framför allt stor åslända och svart åslända. Nymferna lever på stenar, på den mossa som växer på stenarna och på andra växter. Ibland finner man dem på öppna grusbottnar. Flertalet av de 11 arter vi har förefaller känsliga för lågt pH. Detta gäller bland annat stor åslända, som nästan helt utrotats från de försurade åarna på sydsvenska höglandet.

  I de åar som mynnar ut vid sydkusten och som är mycket näringsrika, bland annat beroende av övergödningen inom jordbruket, finns det rikligt av stor åslända och svart åslända (B. niger). Dessa åar är relativt artfattiga då det gäller dagsländor vilket förmodligen delvis beror på att vattenmiljön blir enformig av övergödningen, som dessutom leder till att åarna växer igen och därigenom försvårar allt fiske.

  Åsländornas nymfer kläcks i regel direkt i vattenytan. Stor åslända, som kläcks redan tidigt på våren, flyter ofta på vattnet ett tiotal meter innan den kan lyfta. Detta gäller speciellt på våren och om vädret är kyligt. När luften är torr och varm lyfter den efter några meter.

  På stenar, som sticker upp ur vattnet, finner man ibland åsländor som kryper upp på stenens lugnvattensida och kläcks just ovan vattenytan. Detta gäller bland annat stor åslända. Fenomenet är lyckligtvis mindre vanligt än att de kläcker direkt i öppet vatten. Om de enbart skulle kläckas på stenar får ju flugfiskaren inte någon chans.

Fjällåsländorna från Storån i dunstadiet. Krämfärgad imitation.

  Efter parningen återvänder honan till vattnet. Hon flyger lågt över ytan och letar efter ett lämpligt ställe där hon kan krypa ned och fästa äggen vid botten. Hos de flesta dagsländor som lever i strömmande vatten har äggen någon form av fästanordning, som gör att de fastnar och inte förs med strömmen. En del arters ägg har klibbig yta och andra trådar med ankare. Åsländornas ägg saknar fästanordning och därför kryper honan ned under vattnet och fäster äggen i någon ojämnhet, så att de inte rycks med av strömmen.

  När honorna kommer ner i vattnet trycks vingarna bak över kroppen och en liten luftbubbla bildas under dem. Efter äggläggningen flyter eller kryper de i regel upp till ytan och blir liggande kvar där. Det kan ibland även hända att de kan lyfta från vattnet och flyga upp på land. Eftersom honorna ofta finns på vattenytan efter äggläggningen kan vi fiska med "spent spinner".

Svart åsländehona som för ovanlighetens skull håller vingarna något utslagna.

  Sopat loss honor

  Åsländornas speciella sätt att lägga ägg återfinns i de flesta standardverk för flugfiskare, såväl engelska som amerikanska. Frank Sawyer ("Nymf a la Sawyer") berättar hur han av misstag försökt med Pheasant Tail Nymph när öringen i själva verket tog honor som var på väg ner i vattnet på en betongvattenavledare. Öringen ville inte ta hans nymf och plötsligt slog det honom att de kanske tog honor som var på väg ner under vattenytan för att lägga ägg. I sin flugask hade han inte någon perfekt imitation, men väl en Pheasant Tail Nymph med ljusa stjärtspröt i stället för fasanstjärtspröt. Med den nya "nymfen" fångade han öringen. Fisken hade med nos och stjärt sopat loss honor och därefter simmat nedströms och slukat dem.

  Vi har emelletid vid flera tillfällen observerat hur åsländehonor lagt ägg direkt på vattenytan, som vilken annan dagslända som helst. I de skånska åarna har vi flera gånger sett hur honor av stor åslända doppat bakkroppen i vattnet - gång på gång - ungefär som vassländor och simsländor. Vid dessa tillfällen har honorna i regel flugit i en svärm ungefär en meter ovanför vattenytan. Så har de sjunkit ned och doppat bakkroppen i vattnet, för att omedelbart därefter återvända till svärmen. De har i regel stått i vinden över ett relativt snabbströmmande vattenavsnitt.

  I Nårvejokk, som är ett biflöde till Pärlälven, såg vi i slutet av juli 1977, en svärm som stod vid sjöns utflöde, just efter en dammlucka. Vi tog för givet att det rörde sig om en svärm dagsländehanar, som väntade på att makan skulle dyka upp. Vid upprepade håvningar med fjärilshåv fann vi till vår förvåning, att svärmen endast innehöll honor i spinnerstadiet. Det var stor åslända och fjällåslända (B. subalpinus). Eftersom vi även lyckades fånga några honor, som just berört vattnet, är vi helt säkra på fenomenet. Vår förvåning var stor. Detta stred mot de beskrivningar vi läst.

  Vid ett närmare studium av Harris' "An Angler's Entomology" , som är den bok som bäst behandlar dagsländorna, fann vi att han inte var entydig då det gällde åsländornas äggläggningsbeteende. Enligt Harris kryper flertalet åsländor ner under vattenytan för att lägga ägg. Detta gäller bland annat stor åslända. Men han nämner att han hört att åtminstone gulögd åslända (B. fuscatus) hade observerats när honorna lade ägg direkt på vattenytan.

Åsländehona vid Lidan. Honan har just ömsat hud men olyckligtvis har dunhuden fastnat på ena vingen.

  Av stor vikt

  Det är naturligtvis av stor vikt att veta hur honorna lägger ägg. Om de lägger ägg direkt på vattenytan skapar detta ett helt annat fiske än om de kryper ner i vattnet och lägger ägg. Vet vi hur äggläggningen går till är den lättare att observera och att utnyttja när vi fiskar.

  Harris var således bestämd när det gällde stor åsländas äggläggning, men uppgav att gulögd åslända kan lägga ägg direkt på ytan. Enligt vår mening kan även stor åslända lägga ägg direkt på ytan. Helt säkra på att honorna verkligen lade ägg på ytan kan vi inte vara eftersom vi inte räknat äggen före och efter kontakten med vattenytan. Kanske de bara vidrör ytan för att fukta kroppen. För flugfiskaren är effekten densamma: öringen kan fånga honorna på vattenytan och flugfiskaren kan fånga öringen med en torrfluga.

Hane i dunstadiet, fjällåslända, från Storån.

  Förmodligen måste flera "regler" då det gäller dagsländornas beteende lättas upp. Detta gäller inte bara dagsländor utan även andra vatteninsekter som t ex bäcksländor. På tal om bäcksländor, så rapporterade Ulf Löfdal från Ängelholm, efter det att han 1978 läst i vår artikel att bäcksländor kan kläckas direkt i vattenytan, att nio bäcksländor av 10 kläcktes på detta sätt i Pinnån. Återigen, om vi vet hur någonting går till skärps vår iakttagelseförmåga och vi kan därigenom utnyttja nya upptäckter vid praktiskt fiske.

Av Tommy Bengtsson och Kenneth Boström 1977-79 ©

Till:
Del.1  Del.2  Del.3  Del.4  Del.5  Del.6  Del.7 
Del.8  Del.9  Del.10  Del.11  Del.12  Del.13 
Del.14  Del.15  Del.16  Del.17  Del.18  Del.19  Del.20  Del.21

  Läs historien och om männen bakom denna artikelserie

Rekommenderad läsning för de som vill lära sig mer
Fälthandböckerna:
Dagsländor i öringvatten
Nattsländor i öringvatten