Sländor i öringvatten del 16.

Nattsländorna
Av Kenneth Boström och Tommy Bengtsson

Nattsländorna är mycket vanliga vid svenska vatten. Till glädje både för öringen och flugfiskaren. Till skillnad från dagsländorna kläcks de flesta nattsländearter mycket snabbt och fisken tar dem därför antingen innan de kläcks eller då honorna lägger ägg på vattnet. Men det finns viktiga undantag. Hos några arter simmar pupporna i vattenytan in till stranden, där de tar sig upp och kläcks. Då vakar öringen...

Nattsländan - en vanlig insekt vid våra vatten och basföda för öring

  Nattsländorna är ganska lätta att känna igen som vuxna insekter. De heter på latin Trichoptera vilket betyder hårvingar, och just vingarna är mycket karakteristiska. De är stora och behårade och ligger som ett tak över kroppen när sländan inte flyger. Ett annat kännetecken är de långa antennerna; vissa arter har antenner som är 3-4 gånger så långa som kroppen. Färgerna är ofta murriga och dämpade och varierar mellan halmfärg, brunt, grått och svart. Även storleken varierar starkt, liksom hos dagsländor och bäcksländor, och ligger mellan några mm och upp till omkring 3,5 cm.

  Det finns en annan insektsart som är ganska lik nattsländorna och det är nattflyn. Dessa lever visserligen inte i vatten men finns även i anslutning till vatten. De förekommer vanligen inte alls i samma mängder vid vatten och ses inte svärma över vattnet som nattsländorna. Den takliknande formen hos vingarna är inte lika markerad utan vingarna ligger lite mer välvda över ryggen.

Ett effektivt sätt att fiska en sjunkande puppa. Kasta mot punkt 1. Låt flugan flyta mot strömmen och sjunka ner mot punkt 2. Strax innan fiskens ståndplats lyfter du spöt och tar hem lite lina så att puppan stiger mot ytan, punkt 3.

  220 arter

  Familjen nattsländor är mycket gammal - man har funnit vingavtryck i bergarter som bildades för mer än 200 miljoner år sedan - och den har klarat sig bra fram till våra dagar. Bara i Sverige finns omkring 220 arter av vilka inte mindre än 165 finns i Dalarna, som är vårt artrikaste landskap. Att nattsländorna klarat sig genom jordens många utvecklingsskeden tyder på att de är mycket robusta insekter. Detta ser vi även i dag; nattsländorna är mer motståndskraftiga mot vattenföroreningar än dagsländor och bäcksländor.

  Den stora artrikedomen kan verka avskräckande från ett närmare studium. Skillnaderna är ofta mycket mindre inom varje familj än då det gäller dagsländorna. Ofta uppträder dessutom flera arter samtidigt på vattnet. Men det har visat sig att behovet av olika bindmönster är mycket litet då det gäller att efterlikna den äggläggande honan. Vår kunskap om de olika arternas beteende, vi tänker närmast på deras kläckningssätt, är mycket liten trots att vi vet en hel del om deras spridning i olika delar av landet. Mycket av hemligheterna bakom ett lyckat flugfiske ligger i att veta hur insekterna lever och beter sig, inte bara i förmågan att binda exakta imitationer.

  Noggranna studier av maginnehållet hos öringar har visat att nattsländorna ofta utgör mer än hälften av födan. Dagsländorna däremot svarar i regel inte för mer än en femtedel av maginnehållet och av den andelen utgörs den överväldigande delen av nymfer. Dessa siffror måste naturligtvis tas med en stor nypa salt. Variationerna mellan olika vatten och mellan olika tider på året är mycket stora.

  Det intressanta är inte vad öringen äter i genomsnitt under dygnet utan vad den äter när vi har möjlighet att fiska efter den! När vi ser fisken ta en dagslända i vattenytan fiskar vi med en torrfluga utan hänsyn till hur stor del av födan som är dagsländor. Om vi vill fiska även under de stunder då vi inte kan se fisken i aktion blir magsäcksanalyserna intressantare.

Bildtext: En nattsländepuppa har simmat iland på vattenytan och krupit upp på en sten för att kläckas. Den är 6 mm lång (Eomystra Intermedia)

  Lever upp till flera månader

  Nattsländorna är allmänt förekommande både i sjöar och dammar samt i strömmande vatten. De har en fullständig utvecklingscykel, dvs de genomgår stadierna ägg, larv, puppa och färdig, flygande insekt. Larverna lever på mycket olika sätt. De flesta är husbyggare i någon form. De s k husmaskarna, som vi ser krypa fram pä botten i rörformiga hus av gruskorn eller växtdelar, är samtliga nattsländelarver.

  Andra nattsländelarver spinner fångstnät, ungefär som spindlar, och en del är helt frilevande. De svenska arterna kan delas in i 17 familjer och 10 av dessa finns med i en amerikansk bok om flugfiskarens nattsländor (Solomon & Leiser, "The Caddis and the Angler"). Där kan man få en uppfattning om hur de olika familjernas larver lever. Här nämns också att vissa familjer inte kläcks direkt i vattenytan, som det stär i de flesta böcker och artiklar, utan simmar in till stranden och kläcks först sedan de krupit upp på land.

  Preben Torp Jacobsen har i en artikel från 1978 också beskrivit hur nattsländepupporna simmar iland och de observationer vi gjort har vi gjort tillsammans med honom.

  De flesta nattsländor kläcks i vattenytan och själva kläckningen kan gå mycket snabbt - det verkar nästan som om de flyger genom ytan - och fisken får inte mycket tid på sig att fånga dem. Andra arter tar sig iland innan de kläcks. Så vitt vi kan bedöma är det framför allt arter som tillhör familjerna Limnephilidae och i viss mån Prygareadae som gärna tar sig upp på stranden för att kläckas.

Nattsländepuppa fotograferad i ett tandborstglas
(Ecclisopteryx dalecarlia) 10-12 mm lång.

  Själva förpuppningen tar omkring två-tre veckor och de larver som är husbyggare fäster sina hus på en sten eller något annat när de ska förpuppas. Lejonparten av de nattsländor som fisken tar under den period då sländorna kläcks och flyger är puppor som är på väg att kläckas. Detta gäller både de arter som simmar i ytan och de som kläcks i ytan.

  Den fullt utvecklade nattsländan lever från en dag upp till flera månader. Till skillnad från dagsländorna kan således nattsländorna inta näring och vätska som vingade insekter. Svärmningen sker ofta över öppet vatten. Dansen är mycket kännetecknande för nattsländorna. De flyger i sidled, några meter åt ena sidan och några åt andra. När sedan en hona och en hane funnit varandra flyger honan, med hanen hängande under sig, upp och sätter sig på ett blad och parningen fullbordas.

  En svärm nattsländor är mycket lätt att skilja från en dagsländesvärm, som rör sig upp och ned. Detta gör att en nattsländesvärm kan skiljas från en dagsländesvärm även på långt avstånd.

  Nattsländorna tillbringar mesta tiden i strandvegetationen och de flesta arterna svärmar i skymningen. Efter parningen flyger honorna ned till vattnet för att lägga ägg. Några arter lägger äggen på land i nära anslutning till vattnet och låter nederbörden skölja ner äggen i vattnet. Andra arter kryper ner under vattnet på något uppstickande föremål och fäster äggen vid botten. Vanligast är dock att honorna flyger ut över vattnet och lägger äggen i vattenytan.

  Europa 12

  När äggläggningen är klar flyger de flesta honorna upp på land igen - det gäller även de arter som lägger ägg på botten. Därför ser vi inte lika ofta döda nattsländehonor på vattnet som då det gäller dagsländehonor. Fiske med s k spents är därför inte lika lönande vid nattsländefiske som vid dagsländefiske. Vissa arter, som t ex de långhornade nattsländorna, som trivs i dammar och sjöar, har stor betydelse för torrflugefisket då de lägger ägg.

  För många flugfiskare är en nattsländeimitation det samma som en Europa 12:a. Därmed inte något ont sagt om detta mönster, det är en utmärkt imitation i många fall, men den har sina begränsningar. När vi vet att fisken ofta tar nattsländorna i puppstadiet förstår vi bättre varför "tolvan" och andra likvärdiga nattsländeimitationer, som efterliknar den vingade sländan, misslyckas trots att det finns mängder av nykläckta nattsländor vid vattnet.

Nattsländor som paras (Athripsodes alboguttatus).

  Längre fram i denna artikel får du några mönsterbeskrivningar på olika imitationer som vi gärna fäster på tafsen. Pröva gärna ut egna mönster och, ännu viktigare än färgvariationer och materialexperiment, ta god tid på dig för att lära dig hur de fiskas. Det är mycket viktigt att flugorna fiskas på rätt sätt, att man utgår från de levande förebildernas levnadssätt.

  Flugor som efterliknar nattsländelarverna fiskas nästan alltid förtyngda för att komma ned i de undre vattenskikten, eller snarare på botten och bland växtligheten, där larverna finns. Låt flugan sjunka, sedan får den drifta med strömmen utan draggning. Hemtagningen bör dock inte ske i jämnt tempo - små pauser där flugan stannar upp och sjunker kan ge högst angenäma effekter.

  Puppimitationerna kan fiskas på flera olika sätt beroende på vilken kläckningsvariant man vill efterlikna. Ett sätt är att fiska med en förtyngd puppa som kastas tvärs över strömmen mot en bekant eller förmodad fisk. Lägg flugan en bit uppströms fisken så att den hinner sjunka ned till fisken. Strax innan fisken, om där nu finns någon fisk, tar man hem lite lina och lyfter puppan mot ytan. Och har nerverna på helspänn! Hugget kommer nämligen blixtsnabbt, om där nu.

Till höger vår sjunkande puppa
och till vänster en förtyngd latexlarv.

  Då "Rackelhanen" föddes

  Nattsländepuppan kan också fiskas "simmande" i olika vattenskikt eller på vattenytan, beroende på förebildens sätt att kläckas. En del nattsländor kläcks redan innan puppan når ytan och sista biten förflyttar den sig som färdigutvecklad insekt. I de fallen är det möjligt att fisken ratar både puppimitationer och torrflugevarianter. Själva råkade vi ut för det för några år sedan. Det var då "Rackelhanen" föddes.

När nattsländorna kläcker under ytan och flyter upp som färdiga sländor fiskar du så här med "Rackelhanen": Efter utkastet (1) drar du ned flugan en bit under vattenytan (2) och låter den sedan flyta upp till ytan (3). Upprepa rörelsen under hemtagningen.

  Vid det tillfället var det nästan omöjligt att få fisken att ta puppimitationer och konventionella, flytande flugor struntade den helt i. Ett vilt experimenterande började. Vi band ett flertal flugor som samtliga hade dubbade kroppar av grovt polypropylenegarn och med olika material i vingarna. Inga av flugorna fungerade tillfredsställande. Så band vi även vingarna av poly och nu kunde vi få flugan att uppföra sig som sin naturliga förebild.

  "Rackelhanen", som flugan senare döptes till av Lennart Bergqvist i Arvika, är ett exempel på hur viktigt det är att konstruera och fiska sina imitationer på ett sådant sätt att de uppför sig så naturligt som möjligt. Grundiden med Rackelhanen är att den dras ned under ytan för att sedan flyta upp till ytan genom sin egen flytförmåga, som erhållits genom kombinationen fett och polypropylene. Men den är också effektiv när den fiskas torrt, när nattsländorna förekommer simmande eller äggläggande på ytan.

Till höger en flytande puppa
och till vänster "Rackelhanen".

  Flugan är mycket lätt att binda. Vi använder endast grovt polypropylenegarn som klipps upp i centimeterbitar och dubbas till en ganska rufsig kropp. Vingarna, som är av samma material, binds in och ytterligare lite poly dubbas framför vingarna. Det grova polygarnet finns i ett fåtal färger men i detta fall spelar det mindre roll. Vi har provat med flera bruna och gråsvarta färger och funnit att färgen är av ringa betydelse. Därför binder vi den nästan enbart i brunt gam. En av anledningarna till att färgen har liten betydelse kan vara att vingarna inte släpper igenom ljus och att de flesta nattsländearterna därför endast avtecknar sig som en mörk siluett på ytan.

  Kropp av latex eller plast

  Vår efterbildning av de frilevande, huslösa nattsländelarverna har en kropp av latex eller plast. Med dessa material får den ett mycket naturtroget utseende.

  Linda blytråd längs kroppen. Om den behöver byggas upp ytterligare för att få rätt tjocklek används flossilke. Linda en latex- eller plastremsa som är några mm bred bakifrån och fram så att varje varv täcker en bit av föregående. Sluta fyra-fem mm från kroköglan och dubba med kanindubbing eller sealex och linda fram till kroköglan. Längst fram binder du in ett mjukt hönshackel.

  Kroppen kan sedan färgas med vattenfast färgpenna till önskad kulör. Vanligast är att larverna går från creme till mörkbrunt, från ljusgrått till mörkgrått eller från ljusoliv till mörkoliv . Men variationerna är stora och det är fritt fram för egna kompositioner. Ta med en akvariehåv och studera de levande förebilderna i ditt eget vatten och försök efterlikna dem.

  Vår sjunkande puppa är ett mellanting av Simo Lummes och Preben Torp Jacobsens konstruktion. Bocka en krok svagt mitt på krokskaftet och förtyng med bly- eller koppartråd några mm bakom kroköglan. Bind in en bit silvertinsel vid krokböjen och dubba med kanjndubbing. Stanna när du kommer fram till förtyngningen qch linda fram tinslet till samma ställe. Dubba framkroppen med något mörkare dubbing. Fäst in ryggspröt (antenner), vingsäckar och ett stort hönshackel. Linda hönshacklet och styr det bakåt med bindtråden och whip-finish så är puppan klar.

  Den flytande puppan dubbas med polygarn. Först binds ett nedklippt hackel in vid krokböjen och sedan dubbas ungefär en tredjedel av kroppen. Följ efter med 3-4 varv av hacklet och fäst det. Dubba resten av kroppen och bind in ett par ryggspröt och ett hackel. Linda hacklet och bind upp det undertill med en åtta av bindtråden, och vips är flugan klar.

Av Tommy Bengtsson och Kenneth Boström 1977-79 ©

Till:
Del.1  Del.2  Del.3  Del.4  Del.5  Del.6  Del.7 
Del.8  Del.9  Del.10  Del.11  Del.12  Del.13 
Del.14  Del.15  Del.16  Del.17  Del.18  Del.19  Del.20  Del.21

  Läs historien och om männen bakom denna artikelserie

Rekommenderad läsning för de som vill lära sig mer
Fälthandböckerna:
Dagsländor i öringvatten
Nattsländor i öringvatten