|
Sländor i öringvatten del 9.
Sawyer Siphlonurus Storån
Av Tommy Bengtsson och Kenneth Boström
Efter att ha läst om
Nils Färnströms fiske med Sawyer i Storån undrar man hur
"Siphlonurus spinosus" ser ut. Dagsländan som blev förebild till
Sawyers nya nymf. Sländan finns inte med i modern
flugfiskelitteratur, så vi tog med insektshåven till Storån...
Spinnerhane av
stor simslända
De Siphlonorus, eller simsländor
som vi kallar dem eftersom de är mycket goda simmare, som vi
funnit vid våra besök i Storån är Siphlonurus lacustris.
Siphlonurus linneanus och Siphlonurus aestivalis. De sländor som
Sawyer tog med sig hem till England efter sitt besök i Dalarna i
juli 1959 artbestämdes av Mr Kimmins vid entomologiska
avdelningen på British Museum. Den bok han använde för att
fastslå vilken slända Sawyer hade haft med sig var en monografi
över dagsländor som den engelska prästen Eaton utgav 1888. Boken
finns inte i vår bokhylla och inte heller på närmaste bibliotek.
Siphlonurus spinosus måste rimligtvis vara ett äldre namn på
någon av de sländor vi fann i Storån.
Av ren tillfällighet fann vi en
liten skrift från 1917 av den internationellt kände
lundaentomologen Simon Bengtsson där spinosus nämns som en
synonym till aestivalis. Jakten var slut och vi kunde överge
latin och ge sländorna svenska namn. Siphlonurus, som är
familjenamnet, fick bli simslända. S. linneanus har fått sitt
namn av det ljusa band som framträder på bakvingens bakkant
(linea=linje) i dunstadiet. Ett annat säkert kännetecken är de
rödbruna band som finns på benens översta led både hos nymfen
och sländan. Vi kallar den därför bandad simslända.
När man väl tagit bandad
simslända åt sidan kan de två andra arterna lätt skiljas åt. S.
lacustris är inte mer än 10-11 mm lång och får därför heta liten
simslända. Sitt latinska namn har den fått av att den gärna
lever i sjöar (lacus=sjö). Nu återstår endast S. aestivalis som
är betydligt större, 15-18 mm, och den får därför namnet stor
simslända. Det latinska namnet har även på denna slända
anknytning till sjö. Bandad simslända kan bli nästan lika stor
men är lätt att skilja på genom de bandade benen.
Idealiska miljön
Simsländorna är mycket vanliga i
Storån. Nymferna trivs i långsamt rinnande vatten och man finner
dem i åar och andra lugna sträckor men inte i forsar. En
sandbotten med ett tunt skikt av slam som inte helt täcker
botten är den idealiska miljön. I grunda sjöar och åar med
växtlighet över hela botten finner man nymferna inte bara vid
stränderna utan över hela botten.
Frank Sawyer skriver i sin
lärorika och fängslande bok om nymffiske, "Nymf a'la Sawyer", att simsländorna alltid kläcks genom att
krypa upp ur vattnet på en sten eller ett vasstrå. Detta
stämmer inte med våra erfarenheter. Nymfen går gärna upp ur
vattnet för att kläckas men kan mycket väl kläckas i vattenytan. Man ser ofta simsländor kläckas på helt öppet vatten.
Bildtext: Bandad
simslända som just kläckts på ett vasstrå, hane. I vattenytan
syns nymfskalet.
Flertalet dagsländearter går upp
på en sten eller ett vasstrå, om det finns i deras omgivning,
för att kläckas. Men oss veterligen är ingen dagslända beroende
av detta. Ofta kan man se nymfer på väg upp ur vattnet på någon
sten samtidigt som samma art kläcks i öppet vatten en meter
därifrån. Få dagsländor klarar emellertid av att kläckas i
virvlande vatten. Nymferna släpper sig därför nedströms för att
uppsöka en lugnare miljö innan de kläcks. Därför ser man ofta
kläckningar och vakringar just vid utloppet av en ström.
Simsländorna börjar kläckas i juni
och kläcks fram till augusti - september. De är vanliga i fjällskogsregionen men är inte bundna till denna miljö utan
förekommer över hela landet. Simsländorna förekommer inte
talrikt i de södra delarna av landet men finns förmodligen i de
flesta åar och sjöar. I Vänneån finns bandad simslända. I Skåne
är stor simslända vanligast. Den finns bland annat i
Trollemölladammarna. Det finns därför anledning att ha en
imitation i flugasken även om man inte fiskar i Storån. Längre
söderut kommer den inte att utnyttjas så ofta, men när den
används kan den ge ett fint fiske.
Bandad
simländenymf (fotot taget på en död nymf i sprit). Det är
naturligtvis inte meningen att fotot skall tjäna som förebild
vid bindning. Så här ser den ut i alla fall.
Bottenfaunan
När vi ändå kommit in på Sawyers
trevliga bok "Nymf a'la Sawyer" kan vi väl säga några ord om den
innan vi fortsätter med simsländorna. Sawyer strävade efter att
förbättra möjligheterna för flugfiske de stunder fisken inte var
aktiv i ytan. Hans utgångspunkt var studier av bottenfaunan i
kalkströmmen Avon där han var tillsyningsman. Den sträcka där
han var tillsyningsman är en lugn sträcka med kristallklart
vatten. Förutsättningarna för att studera öringen när den åt
insekter på botten var de bästa.
Nymf av bandad
simslända. Lägg märke till hur de stora gälarna gör att
bakkroppen ser bred ut.
Sawyer såg sitt nymffiske som ett
komplement till torrflugefiske och till fiske med nymf i
ytfilmen när insekterna kläcks. När fisken vakade behövdes inget
alternativ till traditionella metoderna. Sawyers insektsintresse
uppmuntrades av G.E.M. Skues, som några årtionden tidigare under
hårt motstånd förespråkat nymffiske i ytan när insekterna kläcks
och öringen vakar. I England finns bland flugfiskare ett
starkare intresse för insekter än hos oss. Och kontakterna med
entomologer är större. Martin Mosely, som bland annat skrivit om
nattsländor, uppmuntrade Sawyer till att bygga akvarier för
dagsländor så att han skulle kunna följa sländorna i deras olika
stadier. Nästa steg var att inköpa ett mikroskop och ett
exemplar av Eatons "Monograph of Mayflies". "För mig hade en
helt ny värld öppnats, och med mitt mikroskop och med denna
utmärkta bok hade jag de hjälpmedel som krävdes..."
Spinner av stor
simslända med äggboll
I Avons lugna vatten var det de
simmande dagsländenymferna som dominerade och Sawyer
eftersträvar med sin "Pheasant Tail Nymph" och med sin
fisketeknik att locka öringen till hugg när den äter dessa
nymfer på botten. För att få ner imitationen på botten förtynger
Sawyer sina nymfer med koppartråd. Han använder inte hackel för
att efterlikna benen.
Fram- och bakvinge
hos liten simslända.
Framvingen är långsmal och har glest med vener i
bakkantens i nedre del (a).
Även om Sawyers nymfer är avsedda
att fiska på botten använder han dem när öringen vakar. I sin
beskrivning av fisket i Storån framgår att han i regel kastar på
vakande fisk. Därmed kan man tycka att hans ide är förfelad
eftersom man då lika väl kan fiska nymf i ytskiktet på Skues
sätt.
Fascinerande sysselsättning
Nymferna är mest aktiva just innan
de kläcks. De simmar upp till ytan och ner till botten ett
flertal gånger och Sawyer konstaterar att de flesta fiskarna tar
just efter det att man lagt ut linan på vattnet och nymfen är på
väg att sjunka.
Sawyer avslutar sin trevliga bok,
som vi verkligen vill rekommendera, med en liten sammanfattning
av sitt besök med Nils Färnström i Storån. "Än en gång hade jag
kunnat påvisa att lite kunskaper om insekterna kan vara en
tillgång vid fiskevattnet. Studiet av insekter och andra kryp i
våra vattendrag, en fascinerande sysselsättning i sig själv,
leder oftast till bättre fiskeresultat, och jag blev därför
ganska förvånad när jag märkte hur lite de svenska flugfiskarna
tycks veta om det liv som pågår under ytan."
Liten simslända i
dunstadiet
Tillbaka till simsländorna och
Storån. I Storån finns inte bara simsländor utan i denna "vackra
å med världens starkaste öring", som Nils Färnström uttryckte
det, finns många andra dagsländor förutom nattsländor och
bäcksländor. Där finns forssländor, både gul och brun (Heptagenia
sulphurea och H. fuscugrisea). flera åsländearter (Baetidae),
vassländor (Leptophlebidae), åsandslända och några till. Storån
är således en å med en ganska normal insektsfauna men med
överrepresentation av simsländor.
Fiska därför inte ensidigt med
simsländeimitationer utan försök komma underfund med vad öringen
äter när du fiskar! Storåöringens matsedel förändras från vår
till höst och från morgon till kväll precis som för all annan
öring. Stig Engström och Nore Sundin, som vi fiskat tillsammans
med i Storån, och som kan göra anspråk på att veta en del om ån,
knyter inte bara Siphlonurus spinosus-nymfer på flugtafsen.
Nymf och slända
av:
a) bandad simslända
b) stor simslända
c) liten simslända
Mycket lika
Simsländenymferna är mycket lika.
De är alla gråbruna men undersidan varierar något i färg mellan
de olika arterna. Det mest iögonfallande hos nymferna är de
stora gälarna som är till god hjälp när de simmar. Mellankroppen
är relativt kort medan bakkroppen är lång. Stjärtspröten är
liksom hos andra simmare kraftigt behårade.
Bakkroppens sista
segment hos:
a) bandad simslända, b) stor simslända och c) liten simslända.
När man ser Sawyers
nymfimitationer bredvid en levande nymf är det slående hur klen
imitationen är jämfört med dess förebild. Den är dessutom
mindre. Siphlonurus spinosus nymfen saknar gälimitation och är
gråare än sin förebild. Sawyer påpekar att fasanstjärtfjädrarnas
bistrålar, som används i Pheasant Tail-nymfen, efterliknar
åsländornas gälar på ett naturligt sätt. De stora gälarna hos
simsländorna kan knappast efterliknas av gåsens bistrålar som
inte har längre ludd än fasanens.
Sammanfattningsvis kan sägas att
Sawyers SS nymf inte har påtagliga likheter med simsländornas
nymfer, Om den fiskas på botten spelar storleken inte så stor
roll. I bottenväxtligheten finns även nymfer som inte är
fullvuxna. Men bakkroppen är smal och saknar något som
efterliknar de stora gälarna som är så karakteristiska för
nymfen. Om SS-nymfen är lik eller inte, så tas det en hel del
fisk på den. Förväntningarna är stora och den fiskas mycket. I
nästa artikel ska vi presentera ett par alternativ till den som
kan vara värda att prova.
Av Tommy Bengtsson och Kenneth
Boström 1977-79 ©
Till:
Del.1
Del.2 Del.3
Del.4 Del.5 Del.6
Del.7
Del.8 Del.9
Del.10 Del.11
Del.12 Del.13
Del.14 Del.15
Del.16 Del.17
Del.18 Del.19
Del.20 Del.21
Läs historien och om männen bakom denna
artikelserie
Rekommenderad läsning för de som
vill lära sig mer
Fälthandböckerna:
Dagsländor i öringvatten
Nattsländor i öringvatten |
